Lista: The Go-Betweens 25 bästa låtar

När min listmakarkamrat Martin presenterade sin lista över de 40 bästa The Go-Betweens-låtarna skrev jag i kommentarsfältet att jag skulle försöka utarbeta en liknande ranking.

Så This Is Pop?-läsare, The Go-Betweens-vänner och övriga - här är den livsnödvändiga listan! Vi talar om de 25 bästa låtarna från bandet som gav oss 80-talets kanske bästa album, 16 Lovers Lane. Men också om ett gäng australiensare som från 70-talets slut och ända in på 00-talet har givit ut mängder med fantastiska poplåtar. Titta bara här!

1. Quiet Heart, 16 Lovers Lane [1988]
2. I'm All Right, 16 Lovers Lane [1988]
3. Spring Rain, Liberty Belle and the Black Diamond Express [1986]
4. Right Here, Tallulah [1987]
5. Love Goes On!, 16 Lovers Lane [1988]
6. Lee Remick, Lee Remick [1978]
7. Streets of Your Town, 16 Lovers Lane [1988]
8. People Say, People Say [1979]
9. Boundary Rider, Oceans Apart [2005]
10. Bye Bye Pride, Tallulah [1987]
11. Dive for Your Memory, 16 Lovers Lane [1988]
12. Darlinghurst Nights, Oceans Apart [2005]
13. You Can't Say No Forever, 16 Lovers Lane [1988]
14. To Reach Me, Liberty Belle and the Black Diamond Express [1986]
15. Cattle and Cane, Before Hollywood [1983]
16. I Need Two Heads, Send Me a Lullaby [1982]
17. Two Steps Out, Step Out, Before Hollywood [1983]
18. Bachelor Kisses, Spring Hill Fair [1984]
19. Was There Anything I Could Do?, 16 Lovers Lane [1988]
20. Karen, Lee Remick [1978]
21. In the Core of a Flame, Liberty Belle and the Black Diamond Express [1986]
22. That Way, Before Hollywood [1983]
23. Love Is A Sign, 16 Lovers Lane [1988]
24. Apology Accepted, Liberty Belle and the Black Diamond Express [1986]
25. Eight Pictures, Send Me a Lullaby [1982]

Guilty Pleasure #2

Det är något med mig och sentida tjejband. Kanske är det minnet av att jag såg Spice World på bio som spökar igen. För under den stora skämskudden hittar vi den här gången ingen mindre än den gamla Girls Aloud-medlemmen Cheryl Cole. Där ligger hon och har det gött, långt borta från sin skjutgalne och mycket vidrige ex-man. Ut strömmar ibland toner från hennes hit Fight For This Love. Ni må tro att det vid dessa tillfällen spritter i benen.

Det ska sägas att Cheryls rätt fördelaktiga yttre mycket väl kan påverka mig i mitt omdöme, men jag tycker ändå att det finns något där. Jag har till och med lyssnat på låten utan video, vilket ju enhälliga och professionella bedömare håller som det yttersta beviset på att man har lyckats kvala in som guilty pleasure.

Och erkänn, det är ett jävla schvung!



I ett ängsligt försök att väga upp all förlorad indiekredd har ni här covermästarna Vampire Weekend och deras version av låten. Också mycket bra!

Mp3: Vampire Weekend - Fight For This Love

#29

Solen skiner, hockeyslutspelet går som det ska och jag är relativt ledig den här veckan. Varför då inte slå till med årets blott tredje blandband?

Den här gången bjuds det på rätt mycket nya grejer. 8 av 22 spår är från 2011, och av dessa är Yuck, J Mascis och Sykets bidrag hämtade från tre av det här årets hittills bästa album. TV On The Radio, Anna Järvinen och Okkervil River är alla gamla favoriter som står redo att släppa nytt, och att döma av singlarna lär jag inte bli besviken.

Resten då? Ja, det är inte kattskit det heller. Lyssna bara på Jim Fords magnifika Love On My Brain - en sällan skådad raritetspärla! Eller Crimeas upplyftande och filmiska Lottery Winners On Acid. Bara en sån sak som att The Monochrome Set bereds plats är egentligen skäl nog att lyssna.

Ja, jag säger då det.

Nästa gång det är blandbandsdags fyller vi 30 och det är tänkt att firas med någon form av specialutgåva. Men allt det där tar vi då. Nu tycker jag att ni klickar på länken nedan.

>> This Is Pop [#29] <<


1. Wye Oak - Civilian [2011]
2. Spectrals - I Ran With Love But I Couldn't Keep Up [2010]
3. The Crimea - Lottery Winners On Acid [2002]
4. Sportique - The Kids Are Solid Gold [1998]
5. Syket - With Love [2011]
6. Cults - Oh My God [2010]
7. TV On The Radio - Will Do [2011]
8. Merz - Lucky Adam [2008]
9. The Magnetic Fields - Strange Powers [1994]
10. Anna Järvinen - Lilla Anna [2011]
11. Jim Ford - Love On My Brain [1969]
12. Frankie Miller - I Can't Change It [1972]
13. J Mascis - Listen To Me [2011]
14. Jonny - I Want To Be Around You [2011]
15. Yuck - Suck [2011]
16. Mazzy Star - Blue Flower [1990]
17. Akron/Family - River [2009]
18. Okkervil River - Wake And Be Fine [2011]
19. Black Mountain - Angels [2008]
20. PJ Harvey - Big Exit [2000]
21. The Monochrome Set - Silicon Carne [1979]
22. Guided By Voices - Don't Stop Now [1996]

Fyra jävla noll

Vi är inte bättre än så här just nu.

60-talets 200 bästa låtar (#69-60)

#69: The Velvet Underground - What Goes On [1969]

Över allt annat vill Lou Reed vara en "rhythm guitar player". What Goes On leds också framåt av Reeds klanderfria gitarrspel, och tillsammans med raderna "Lady be good/Do what you should/It's gonna be all right" är det en av Velvets mest upplyftande låtar. Lyssna gärna på tungt VU-influerade The Feelies version av låten.

#68: Sam & Dave - Hold On, I'm Comin' [1966]

Det sägs att Sam och Dave skydde varandra som pesten, men på välkända Hold On, I'm Comin märks det då inte. Samspelet mellan rösterna är perfekt. En Stax-producerad pärla som håller i alla väder och alla tider.

#67: The Who - Pictures of Lily [1967]

Vad handlar den om? Bilder av en sedan lång tid tillbaka död kvinna? Rentav oskyldig, ogenerad tonårsmasturbation? Det är upp till lyssnaren att avgöra. Själv älskar jag det enkla, vägvinnande låtbyggandet som föranledde 70-talets underbara power pop-våg.

#66: Otis Redding - Try a Little Tenderness [1966]

Ursprungligen skriven redan 1932, men senare tolkad av en rad artister och band är det Otis Reddings version som är mest känd bland folk. Med känslig stämma sjunger en av mina absoluta soulsångare en av historiens bästa kärlekslåtar.

#65: The Supremes - You Keep Me Hangin' On [1966]

Mästerliga produktionsteamet Holland-Dozier-Holland hittade musik överallt. Gitarrslingan i You Keep Me Me Hangin' On är t ex hämtad från en morsesignal som Lamont Dozier hörde. Diana Ross är säkert en uppblåst och rätt vidrig person, men ihop med sina Supremes-systrar och Motowns Funk Brothers vill jag då inte höra någon annans röst.

#64: Nick Drake - Time Has Told Me [1969]

Jag föreställer mig att få artister är lika salongsfåtöljvänliga som Nick Drake. En mätt mage, en bättre alkoholhaltig dryck och lite Nick Drake. Ibland behövs det inte mer här i livet. Salongen och dess omgivning låter dig lättare vaggas in i Drakes varma, atmosfäriska värld som vilar på en innerlig röst, en gitarr och små pianostänk här och där. Raden "Time has told me you're a rare rare find/A troubled cure for a troubled mind" är inte bara låtens mest minnesvärda, det är också därifrån som Robert Smith fick idén till sitt bandnamn.

#63: Archie Bell & The Drells - Tighten Up, Pt. 1 [1968]

Jag har en nära vän som är fruktansvärt musikalisk. Ibland är det nästan irriterande att höra honom ta ut låtpartier på gitarr eller piano, som om det vore världens enklaste sak. Vi delar inte riktigt samma musiksmak, men vissa bitar uppskattar vi båda två. Tighten Up är en av dessa. I sällskap med honom är det numera standard att någon gång spela låten. Och inte mig emot. Låten var inte bara en fruktansvärd succé på sin tid, utan är än idag en av de funkigaste och coolaste låtarna jag känner till. Lyssna gärna på Yo La Tengos lekfulla version av låten, hämtad från deras härliga coverskiva Yo La Tengo Is Murdering The Classics.

#62: Nico - I'll Keep It With Mine [1967]

Det finns få röster som berör mig lika mycket som Nicos mörka och dystra stämma. Här tolkar hon Dylan med den äran.

#61: The Beach Boys - Don't Worry Baby [1964]

Brian Wilsons försök att göra en egen Be My Baby är Beach Boys finaste stund pre-Pet Sounds. Refrängen är oantastlig. Harmonierna är lena, lugna och tröstande. Det är, för att citera Hardy Nilsson, "stor pop".

#60: Frankie & The Classicals - What Shall I Do [1967]

Fan, jag vet inte mer om det här än att det är Northern Soul av allra bästa snitt. Hänförande refräng!


[Spotify: This is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

This Is Pop? sluter upp

Det finns många som skriver bättre och mer utförligt om det, men This Is Pop? vill på sitt fjuttiga sätt ändå sluta upp bakom tanken på ett mer rättvist och jämlikt samhälle. Den återvändande besökaren vet dock att de verkligt stora frågorna sällan dryftas på den här plattformen. Här gömmer vi oss mest bakom halvlyckade putslustigheter och popmusik. Mer kortfattat förklarat för den som med dagens datum i bakhuvudet har begett sig ut på googleutflykt och kommit hit: This Is Pop? gillar både tjejer och semlor, men there will be no BH-bränning här. Ej heller är någon hetväggsbonanza att vänta.

Nej, jag tänker istället att vi ska lyssna på musik tillsammans. Närmare bestämt en låt som under en tid har legat i mappen för en kommande blandskiva. Jag skriver den sista meningen för att svära mig fri från alla efteraparfasoner. Den som följer sin Jan Gradvall på Twitter vet nämligen att han postade låten i förmiddags. Men vad är det man brukar säga? Great minds think alike, no?

I vilket fall. Här är låten. Den är bra och innehåller ett för dagen särskilt passande budskap. Med det i ryggen vågar jag mig också på att utnämna den till dagens låt.



Mp3:Laura Lee - Women's Love Rights

Screamadelica, 20!

Today on this program you will hear gospel,
And rhythm and blues, and jazz
All those are just labels
We know that music is music

Ovanstående rader är hämtade från fantastiska Come Together från Primal Screams mästerverk Screamadelica. Skivan fyller 20 år i år och kommer den här månaden ut i en deluxe-utgåva. Samtidigt som detta sker beger sig Bobby Gillespie och hans bandkollegor ut på de engelska vägarna (och Hultsfred!) för att ge ett par konserter som firar tjugoårsjubileet.

Jag var 14 eller 15 år gammal när jag hörde Screamadelica första gången. Från den stunden, och för en relativt lång tid därefter, upptog albumet hela mitt musiklyssnande. Det var som om all annan musik, utgiven både f. Sc. och e. Sc., tynade bort och försvann. Allt som var bra med musik fanns ju fångat på skivan, så varför ägna onödig tid åt att lyssna på något annat. Allt med Screamadelica var häftigt och coolt. Samplingarna, danstonerna som hämtades från 1989 års hetaste plejs, Bobby Gillespie. Allt var nästan ogreppbart häftigt för en femtonåring från Stockholm.

Nu vet jag att det inte är världshistoriens bästa skiva (den kom faktiskt bara åtta i Pops lista över världens hundra bästa skivor), men för mig är det absolut en av de skivor som jag har spelat flest gånger sedan jag skapade mig ett genuint musikintresse. Den har än idag en framskjuten placering i skivhyllan, och det händer fortfarande att jag gungar igång till Movin' On Up och varvar ned med Shine Like Stars.

Efter Screamadelica har Primal Scream ägnat sig åt såväl boogierock som rätt tunga elektroniska utflykter. Jag såg dem på Way Out West 2007, och kanske var jag färgad av promillen när jag tyckte att det var rätt bra. Deras senaste skiva, Beautiful Future, är å andra sidan rätt sömnig. I viss mån kan samma sak även sägas om skivan innan, Riot City Blues, men den har ändå härliga uppåtlåten Country Girl och ett par andra helt okej spår. Lyssna istället på XTRMNTR eller Vanishing Point. Eller sorgligt bortglömda Sonic Flower Groove från 1987, som spinner vidare på den vägvinnande Crystal Crescent-EP:n, utgiven året innan och med indieklassikern Velocity Girl på.

Jag utgår från att alla som läser det här har hört Screamadelica, så därför avslutar vi med en mix som inte finns fångad på skivan utan gavs ut på singel 1990. Come Together [Farley Mix] håller, precis som hela Screamadelica, lika bra idag som för tjugo år sedan!

Mp3: Primal Scream - Come Together [Farley Mix]

Hört i morfars soffa

Hej Bullen!

I förra veckan fick jag en skoluppgift och i tisdags åkte jag till landet och morfar för att genomföra den. På kvällen drack vi kaffe och åt Ica-muffins och tittade på Chelsea - Man Utd i morfars soffa. I den där soffan har det setts oräkneliga sportevenemang genom åren, men aldrig har jag hört något i stil med det jag fick höra i halvtidspausen den här kvällen.

Morfar: Han är en riktig snygging, han den där ena killen.
Jag: Vem? Ola Andersson, eller? Rit-Ola?
Morfar: Ja, så heter han ja. Han går allt hos damerna ska du se.
[Någon minuts tystnad...]
Morfar: Åh, och så har han alltid så stiliga kläder på sig. Titta bara hur kavajnäsduken harmoniserar med slipsen!

Bullen, är det så att morfar, 80, gått och fått sig en man crush på senare år? Behöver jag vara orolig eller är det helt enkelt bara så att äldre män sätter större värde i en harmonisk kavajnäsduk på ålderns höst?

/25 somrar (barnbarn)

Korvfesternas korvfest

Jag är medveten om att jag mycket väl kan vara sjua på pucken här, men vi kan väl ändå enas om att något har gått jävligt snett. Vi hör sliskig R&B. Vi ser en centralt placerad ottoman. Denna stackars sidenmöbel vet själv inte om det, men den kommer inom kort att bli gangbangad av ett gäng überkåta snubbar i övre tonåren. Den väloljade koreografin avslöjar att Relentless, PipeLaya, Satisfaktion och de andra har övat in sina sensuella torrjuck rätt bra hemma på kammaren. De går all in och lever verkligen upp till utlovade "Imma show you what I got".



Men mest av allt är det hysteriskt kul. Det grabbarna sysslar med är ju i ärlighetens namn inte riktigt okej. Att gå loss på döda ting medelst erotiska rörelser - i grupp - är i de flesta sociala sammansättningar inte att betrakta som ett rumsrent beteende. Men oväntade och märkliga beteenden ger å andra sidan ofta upphov till skratt. Särskilt när det görs med en allvarsam ton. Mot slutet av videon ballar det ur bigtime. Relentless kommer strax innan tvåminutersstrecket ingungandes i bild, och det i sig är signalen för att resten av ensemblen också gör bäst i att våldföra sig på valfri möbel i rummet.

Nedan följer, helt oförutsett, enskilda betyg på pojkarnas insatser i videon. Invändningar mot betygen tas i kommentarsfältet. Betygsskalan som används är 1-5, och för att skoja till det ett extra varv kör vi den här gången den alternativa Kicker-skalan, där 1 är bäst och 5 sämst.

Relentless (1): Den klarast lysande stjärnan i gruppen. Sätter i mångt och mycket tonen för vad som är att vänta härnäst. Ser verkligen ut att njuta av att vara i blickfånget. Står för många av de bästa scenerna. Utstrålar en sensuell styrka. Ett säkert medvetet val som förstärks av hanteln i början och det kraftfulla kastet när han slänger iväg linnet och väljer att blotta bröstet. Tydligt är att han jobbar mycket med minspelet. När han gungar in i bild kan man se en tydlig putmun - ett trademark som får sägas vara ett klart plus. Äger en något sävlig kroppshållning, men kompenserar detta genom att vara seriös i sitt utförande. Bra på att hitta luckor och öppningar till ottomanen. Gör en särskilt stark insats vid dörren och kan hålla huvudet högt efter den storstilade avslutningen (den bekymmersfria gången!).

X2C (4): Nja. Gör en slätstruken insats och kan inte vara särskilt nöjd med sitt dagsverke. Dålig variation i sina rörelser och inte helt bekväm med kameran. Försvinner ut ur bild ett par gånger, och när man förväntar sig en storstilad comeback blir det istället mest pannkaka med uttjatade och enformiga utslag mot ottomanen. Visar klara brister i spelet utanför densamma.

PipeLaya (2): Ligger inne med det bästa namnet. Gör ett starkt första intryck med den smekande klappen och följer sedan upp detta med att gå ut extra hårt på ottomanen. Jobbar mycket med långa, intensiva rörelser. Gör ett tafatt försök med att ge sig på Relentless domäner borta vid dörren, men tydligt är att även han brister i spelet utanför ottomanen. Extra plus för den hårda imagen och den lilla knuten på linnet. Med rätt skolning hos Relentless har han potential att nosa på en etta.

Pre$$ure (2): Är ärlig i sina uttryck och visar prov på stor talang i torrjuckandets ädla konst. Går in och gör sitt jobb. Smooth men samtidigt rakt på i sin gärning. Det klanderfria samspelet med spegeln är en enda lång uppvisning i hur det kan se ut när alla timmar av framför spegeln-träning i pojkrummet plötsligt faller på plats. Inte helt bekväm med ottomanen, men väger som sagt upp det genom att hela tiden vara ärlig med sitt uppsåt. Visar prov på en oräddhet och fantasirikedom när han i slutet väljer att utforska nya områden och tingestar i utrymmet bredvid spegeln.

Satisfaktion (5): Nej, nej, nej. Vad är detta för halvhjärtat? Tydligt är att han innehar rollen som skojaren i gruppen. Relationen till kameran känns ytterst ansträngd. Fnissar och är den enda som någonstans uttrycker att situationen i rummet skulle vara pinsam. Kommer inte få bestiga många fler ottomaner med den inställningen. Nej, frågan är ens om han är med nästa gång grabbarna grus samlas för att utöva torrjuckanden i grupp. Bör för gruppens fortsatta utveckling förpassas till avbytarbänken per omgående.

They're called Toy Division, a Manchester band except for the guitarist who comes from Salford. A very important distinction.

Jag var mer av en Lego-människa, men min ena bror älskade verkligen Playmobil. Han råkar dessutom ha den goda smaken att även gilla Joy Division. Nu läser inte han den här bloggen, men jag kan tänka mig att han uppskattar videon nedan.

De har fått till det mesta. Från Tony Wilsons klassiska inledning till den detaljerade interiören med Unknown Pleasures på ena studioväggen. Stephen Morris ihärdiga trummande är också värt ett omnämnande.

Internet och alla dess skumraskkvarter, va. Vart skulle alla fantastiska hemmaprojekt ta vägen utan dig.

One day I am going to grow wings

Nu står vi här igen. Jag och Let Down och partiet från 2:30 och framåt.

Vid Thoms första viskning runt 3:07 frågar jag mig själv om musik kan göras så mycket bättre. Vid 3:30 och under den efterföljande minuten är jag alltid lika övertygad om att svaret på den frågan är nej.

Mitt bidrag till kvällen

Nordstan makes me wanna smoke crack. Eftersom Göteborg endast har ett centralt beläget systembolag med lördagsöppet till 15, var jag tvungen att genomlida diverse osmakligheter i gallerian som gud glömde. Men jag klarade det. Jag fick mina öl och lyckades sedan kryssa mig förbi Jesus Lever-freaks och en oerhört irriterande och fånig MJ-kopia (har det någonsin funnits någon MJ-kopia som har gjort honom rättvisa?). Om Jesus nu lever så kan jag i alla fall garantera att den gode Michael ständigt befinner sig i rotation i sin grav. På vagnen hem satt jag sedan bredvid en mycket raffig man i 45-årsåldern som ansåg sig ha rätt att pumpa ut motbjudande musik till övriga resenärer. Hans mindre ljudisolerade lurar bjöd den här gången på Pinks gamla dänga So What. Kombinationen raffig, medelålders man och Pink var en upplevelse, det kan jag lova.

Jag tog mig hem. Jag började pilla med en liten spellista till kvällen. Ikväll har vi nämligen premiär för ett alldeles nystartat musikkollektiv. Vart detta sedan leder oss vet vi inte, men bra musik är som bekant alltid bra musik, och kan det kombineras med lite öl och lite samkväm är det ju trevligt. Mitt bidrag till kvällen är följande!

Lou Reed - Sword of Damocles #Externally
Frankie Miller - I Can't Change It
Jim Ford - Love on My Brain
The Impressions - My Deceiving Heart
Martha Reeves and the Vandellas - I'm Ready for Love
Chairmen of the Board - Give Me Just a Little More Time
The Four Tops - Loving You is Sweeter than Ever
Frankie Valli & The Four Seasons - The Night
Ariel Pink's Haunted Graffiti - Bright Lit Blue Skies
George Harrison - Awaiting on You All
Deerhunter - Coronado
John Lennon - Gimme Some Truth
Smith Westerns - All Die Young
Flamin' Groovies - Yesterday's Numbers
The Fresh & Onlys - Waterfall
The Go-Betweens - I'm Alright
Magic Bullets - Lying Around
The Crookes - Backstreet Lovers
The Jam - I Got By In Time
Reigning Sound - Reptile Style
Bruce Springsteen - I'm Going Down
Trevor White - Crazy Kids
The Smiths - Cemetry Gates
Dolly Mixture - My Rainbow Valley

Sådärja. Låter det inte lite lockande? Eventuella bloggläsare som smyger omkring i Götet är välkomna. Jag bor på första våningen. Kanske blir det en Spotify-lista eller något annat av hela härligheten vid ett senare tillfälle.

Vi säger så.

So this is real life

Arcade Fire gick ju och vann en grammy för bästa album. Jag kunde knappt bry mig mindre om vilka som vinner och inte vinner, men det är så klart kul att ett grymt album uppmärksammas och tar hem ett så åtråvärt pris. Vissa personer verkar dock inte ta så lätt på det hela. På underhållande tumblr-sajten Who Is Arcade Fire??!!? har någon av alla dessa vardagshjältar samlat reaktioner från Twitter, Facebook och annat. För den som är i behov av några lätta garv rekommenderas ett besök. Folk är verkligen jätteupprörda. Och folk som är jätteupprörda över världsliga ting är i regel väldigt, väldigt underhållande (lyssna: lätt kolerisk norrlandstant ringer till Sveriges Radio och är minst sagt purken över radions sändningssvårigheter). Titta bara här.

Och här.

Det är uppenbart att Molly Money är en människa som gärna hemfaller åt ett kraftfullt språkbruk. Hon jobbar mycket med versaler och starka skiljetecken. Hon är delvis ursäktad detta beteende, då hon ju är i upplösningstillstånd över att ett frickin' kanadensiskt nonsensband "stal" showen från de två favvoartisterna. Twittra lös ilskan inom dig, det gör dig gott.

Molly Money ska dock ha viss upprättelse. Den avslutande meningen fick mig nämligen att återvända till en gammal favorit. I fantastiska Definitive Gaze med Magazine går en textrad "So this is real life/You're telling me", och jag tycker att den på något sätt känns lämplig som avslutning på det här inlägget.

Dinosaur Jr.

Idag är en Dinosaur Jr.-dag. Bug från 1988 är avklarad, och nu går jag in på 2009 års Farm. Det kanske är historielöst att hävda att den senare är deras bästa, men jag tycker nog det. Den är ju helt galet bra. Och få band har återförenats på ett så värdigt sätt som Dinosaur Jr. Beyond, utgiven två år innan Farm, är också det en alldeles lysande skiva.

När Plans kickar igång blir det goose bumps för hela slanten. Top 50 från hela 00-talet.

Samma mamma

Kan någon förklara detta? Måndagens detektivarbete i de virtuella skivbackarna ger mig nämligen följande mysterium.

Här har vi alltså omslaget till The Impressions The Young Mods' Forgotten Story från 1973. Tre salta snubbar i tuffa kläder, javisst. Men fäst nu istället blicken längst ned till höger. The Soulparanos? Påminner det inte lite om...


... just det, loggan till världshistoriens bästa TV-serie?