Good News For People Who Love Bad News

Nä, det här var ju inte alls kul. Via Weird Science får jag reda på att det här årets bästa TV-serie, konspirationsdramat Rubicon, inte får förlängt med en säsong till. Den här månadens stora popkulturbesvikelse! Jag förstår det inte alls. Serien är förmodligen det bästa jag har sett sedan The Wire lade ner verksamheten. Istället kör AMC på med ännu en påkostad maffiaserie (Boardwalk Empire), vilket, även om jag är en erkänt stor maffiakramare, känns rätt tröttsamt.

Nu förstår jag hur Freaks & Geeks-fansen kände och fortfarande känner sig. Det är rättvist att tala om en rejäl grundluring på konfekten!

Läs Kjell Häglunds ospoilade text om du är nyfiken på att bekanta dig med serien. Streama, tanka eller köp sedan de 13 avsnitten. Den obotlige optimisten i mig hoppas fortfarande att någon annan kanal kan tänkas ta över ansvaret för Will Travers och hans analysgäng, men chanserna för att det händer känns tyvärr rätt små.

Som någon i kommentarsfältet skrev: Jag kommer att sakna Truxton Spanglers tallrik med flingor.

#23

Slip Inside This House! Jag skulle gärna gå närmare in på vad som ryms där inne men just för stunden hinner jag tyvärr inte.

This Is Pop?:s blandbandskommitté vill dock passa på att nämna hur kul vi tycker att det är att allt fler i vår lilla musikklubb prövar vingarna och fixar hem ett exemplar av utgåvorna. Varför inte fortsätta på den inslagna vägen och ge er i kast med den här mixen, specialkryddad med tre låtar som bildar en, om jag får säga det, fenomenal avslutning. Missa inte heller alla goda 2010-spår, Rip It Up-partiet i Falling Down, Zombies-tolkningen av This Old Heart of Mine (tack för tipset Joakim!) eller den gamla favoriten, tillika en av 70-talets bästa, Up the Junction. Och så allt däremellan, förstås.

Toodles!

>>> This Is Pop? [#23] <<<

1. Wild Nothing - Live In Dreams [2010]
2. Generationals - Trust [2010]
3. Crystal Stilts - Shake The Shackles [2010]
4. The Lodger - Falling Down [2008]
5. Edwyn Collins - Losing Sleep [2010]
6. The Zombies - This Old Heart Of Mine [Live On BBC] [1967]
7. Devendra Banhart - 16th & Valencia Roxy Music [2009]
8. Nick Lowe - Rollers Show [1978]
9. The A's - After Last Night (It Was Such A Fiasco) [1979]
10. Squeeze - Up The Junction [1979]
11. John Cale - Barracuda [1974]
12. Television - Elevation [1977]
13. Girls - Substance [2010]
14. Herman Düne - I Wish That I Could See You Soon [2007]
15. Van Morrison - Full Force Gale [1979]
16. Badly Drawn Boy - Too Many Miracles [2010]
17. Miracle Fortress - Maybe Lately [2007]
18. Boards Of Canada - Davyan Cowboy [2005]
19. Deerhunter - He Would Have Laughed [2010]
20. The Soundtrack Of Our Lives - The Passover [2008]

2 Steg Från Björne

Haha! Det här var ju riktigt kul. Gillar särskilt ögonblicket från "Hey Gringo, jag ska visa dig nåt..." och framåt. Björnes något onyktra rörelsemönster och mer eller mindre oförklarliga utslag mot trappan med vad som ser ut att vara en domstolshammare (nog för att Björne hamstrar rätt mycket skit men hur hamnade den där?) är också rätt festligt att se.

Pulp är åter!

Vanliga människor, deformerade människor, babys och gamlingar! BBC meddelar idag att Jarvis och gänget återförenas för ett par konserter nästa sommar. Det får bli som det blir och låta hur dåligt som helst - för ett barn av britpopen är detta nästan lika glädjande som Blurs återförening härom året.

Spelningarna nästa sommar blir bandets första gemensamma sedan 1996 och man låter hälsa att det blir samlade örhängen från hela karriären - för hela familjen! Prisa den skyldige!

Hyde Park den 3 juli. Jag har en barnslig förhoppning om att närvara. Någon som sviker?!

Nä, tänkte väl det.




Alright.

Fredagstreat: Do It Yourself - The Story of Rough Trade

Varför inte ägna den lediga eftermiddagen åt något viktigt? Som historien om den klassiska skivaffären, sedermera också skivbolaget, Rough Trade. Det är England och det är musik. Det är sympatiska idealister, uppgång, fall och uppgång igen. Det är, kort och gott, en historia med många fina beståndsdelar och med mängder av bra musik.

Titta här: Do It Yourself - The Story of Rough Trade

Efter dokumentärens slut vill man kanske lyssna på låtar som någon gång har getts ut på bolaget - då dyker den här bloggen på sedvanligt manér upp och agerar självuttalad musikvän och hänvisar till listan nedan. Mycket nöje!

Spotify: [tio timmar rough trade]

The Pains of Being Pure at Heart - Heart in Your Heartbreak

För några dagar sedan lyssnade jag igenom klassiker som Daydream Nation, Loveless och Psychocandy. Efter en sån mäktig musiktripp fanns det ingen annan väg att gå än att avsluta med förra årets bästa album, The Pains of Being Pure at Hearts självbetitlade och mästerliga debut, vilken ju flirtar friskt med alla de ovan nämnda klassikerna.

Tidigare i år släppte de singeln Say No To Love, en låt som på inget sätt dämpade förväntningarna inför kommande albumet Belong (väntas komma i mars nästa år). Men de senaste månaderna har det varit tyst. Fram till och med igår, då bandet valde att streama ut nya Heart in Your Heartbreak.

Själv tycker jag inte att den är riktigt lika stark som Say No To Love eller givna popstänkaren Higher Than The Stars från EP:n med samma namn utgiven efter albumet. Men vad fan, det är syntar och det är fortfarande mer catchy och har ett bättre beat än mycket annan smörja som kommer ut.

The Pains of Being Pure at Heart - Heart In Your Heartbreak by forcefieldpr

Årets popmusikhjälte

Årets mest beundransvärda comeback står Edwyn Collins för. 2005 drabbades den f d Orange Juice-sångaren av två hjärnblödningar och förlorade förmågan att tala, äta, läsa och gå. Därtill är han inte längre kapabel att skriva eller spela gitarr med högerarmen, då den vid olyckan blev permanent förlamad.

Det är därför väldigt rörande att se hur 51-åringen nu har kämpat sig tillbaka till livet och är tillbaka på scenerna för att göra det han är bäst på. Förstasingeln från nya albumet är det enda jag har hört och det låter ju riktigt bra. Men framför allt är det kul att se den innerliga glädjen i hans ögon när han står där uppe med sina medmusikanter. Det är kanske just i den stunden som han på allvar inser att han efter mycket möda och stort besvär verkligen har hittat tillbaka till sig själv.

Det är sällan jag drabbas av instinkten att gå fram och krama en människa jag inte känner personligen, men efter det här står jag banne mig redo med famnen för dig Edwyn, bara så du vet.



För personer som råkar ha missat all fantastisk musik som Orange Juice en gång skapade kan ni här lyssna på den lysande debutsingeln, Falling and Laughing, nu 30 år gammal men för alltid en av hörnstenarna i det som vissa väljer att kalla för indiepop.

60-talets 200 bästa låtar (#99-90)

#99: Jackson C. Frank - I Want to Be Alone (Dialogue) [1965]

Alla har vi någon gång varit där. Ibland vill man bara vara ensam och borta från allt. Få beskriver detta bättre än det tragiska livsöde som en gång var Jackson C. Frank. Som liten var han med om en elak brand som tog ifrån honom många av hans bästa kompisar, och efter den händelsen kom han att kämpa i ständig uppförsbacke genom livet. Sedermera tog depressioner och annat över, men någonstans däremellan hann han också spela in en skiva som tillhör det här decenniets allra vackrast bevarade hemligheter.

#98: The Flirtations - Nothing But a Heartache [1968]

Inte kommer väl soul i denna täta, upplyftande och kärleksfyllda förpackning längre?

97: Darlene Love - Christmas (Baby Please Come Home) [1963]

Jullåtar? Då tänker ni en hemsk decemberlördag i Nacka Forum eller någon annan gudsförgäten och själlös galleria. Jag vet hur det är. Jag har själv arbetat på ett sånt ställe och vill därför att The Real Group och alla andra bidragande as ska veta vilka men det sätter. Vilken brutal och utdragen misshandel som ens hörselorgan utsätts för. Det finns dock ett undantag från dessa återkommande låtar som jag fortfarande kan uppskatta - ja, jag kan till och med kosta på mig att le lite när jag hör den - och det är den här nästan tre minuter långa julklappen, ursprungligen menad för Ronnie Spector, men i efterhand alltid ihågkommen med Darlene Love.

96: The Impressions - People Get Ready [1965]

Just get on board and thank the lord for Curtis Mayfield.

95: The Beatles - I Should Have Known Better [1964]

Ah, nu hör jag några som skruvar på sig i salongen och frågar sin stolsgranne om I Should Have Known Better verkligen är Beatles sjätte bästa låt. Det gör ni rätt i. Det förhåller sig förmodligen inte så, men just idag, just nu, får den representera deras tidiga period. En stor del av det här mastodontprojektet har nämligen ägnats åt vilka sex låtar som Fab Four ska få med. Bara i det här fallet, att försöka få med en låt från deras lite enklare och ibland allt för bortglömda period, fanns det alldeles för många låtar att välja bland. Vi tackar I Want to Hold Your Hand, Any Time At All, Please Please Me, Eight Days a Week och många, många fler för en god match och hälsar deras sista munspelsintro och Harrisons tolvsträngade Rickenbacker upp på scenen. Alla är välkomna att skaka sina lurviga.

94: The Supremes - You Can't Hurry Love [1966]

Äh, ni kan ju fortsätta stå upp. Jobba gärna på samma sätt som de tycks göra i den härliga bilden längst upp. Händerna är viktiga, men glöm inte bort de lätta höfterna. Så ja. Mitt i all denna glädjeyra vill den tyske kalenderbitaren inom mig bara passa på att uppmärksamma er om att det ni just nu hör alltså är Diana Ross och tjejernas sjunde listetta och att en man vid namn Paul Weller skulle ha stor nytta av låten 16 år senare i skapandet av en annan rätt klämkäck dänga.

93: The Isley Brothers - This Old Heart of Mine (Is Weak for You) [1966]

Vi fortsätter på Motown- och Holland-Dozier-Holland-spåret. Utöver det att detta nu börjar kännas som en enda lång ansökan om DJ-jobb på Fasching finns inte mycket mer att säga än att det låter fantastiskt. Och svaret på frågan är ja - det går bra att fortsätta ta den där svängomen.

92: The Beach Boys - Wouldn't It Be Nice [1966]

När Animal Collective var som mest i ropet gick det att läsa mycket om deras uppenbara Beach Boys-influenser. På Wouldn't It Be Nice kan man helt klart höra att dessa påståenden inte är tagna från luften. Jag känner nu att låten förmodligen är värd en bättre placering på listan, men gjort är gjort och Brian Wilson är trots allt ändå ett geni.

91: Bob Dylan - Don't Think Twice, It's All Right [1963]

För mig är det nästan omöjligt att inte drabbas av skrivkramp när det gäller Dylan. Så mycket har redan sagts, så mycket har redan tolkats och så många andra än jag kan honom så mycket bättre. Det blir därför mest pinsamt om jag ska lägga ut orden om honom här. Nöj er med att lyssna på låten - den är rätt bra.

90: The Kinks - Victoria [1969]

Ray Davies, förste satiriker av popvärlden.

Och så drottningmodern, innehavare av världens läskigaste ämbetsnamn, på tillfälligt ölstopp i Londons East End.

[Spotify: This is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

Yo La Tengo - Tom Courtenay

Are you a mod or a rocker?

I'm a Rod.

When the Whistle Blows!

Are you 'avin' a laff?

Nja, nu ska vi faktiskt inte studera Extras-karaktären Andy Millmans insats i slå-i-dörrar-farsen med samma lökiga namn som det här inlägget, men vi kan ju ändå le lite till mans och kvinns. Gärna på det där sättet som man gör när man visslar. För visst ligger det någonting i det som den store grubblaren och tvivlaren Karl Pilkington frågar sig: Har ni någonsin sett en arg person gå runt och vissla?

Nej, jag trodde väl det. Tokiga personer tycks visserligen äga en viss ensamrätt på att ägna sig åt sysslan på våra allmänna gator och torg, men bortsett från Omar Littles karakteristiska lås-in-kvinnor-och-barn-för-här-kommer-jag-med-älgstudsaren-i-oljerocken-vissling i The Wire så är dessa typer oftast ganska harmlösa. Tokiga men harmlösa.

Men de kan ju, på samma sätt som du och jag och alla andra som betraktar sig som relativt mentalt friska, också leva i en för stunden helt bekymmersfri tillvaro, och då finns det minsann få andra sätt som bättre uttrycker detta sorgfria skeende i livet än en stunds visslande. Det kan förvisso vara väldigt irriterande att tvingas höra på folk som visslar sig genom varenda jävla dag och utstöter egenhändigt komponerade blåsljud så fort de väntar på något, typ kopiatorn, men så länge det inte utvecklar sig till ett vardagligt mönster finns det ändå något sommarängskt skimmer i den svala och avslappnade visslingen.

Vad har vi då för olika visselstilar? Vissa är bra på att vissla högt, andra är lagda åt det mer melodiösa hållet. Själv besitter jag förmågan att kunna vissla på samma tungvrickade sätt som de gör i Robin Hood-låten Whistle Stops här nedan. För er som undrar: Ja, det är en medfödd talang som kom till mig naturligt och som jag, utöver min gamle klasskompis, den halvstrulige Jimmy, aldrig har hört någon behärska lika väl. Skulle jag, mot precis all förmodan, få för mig att söka till det vedervärdiga TV-programmet Talang vore därför Whistle Stops det naturliga valet.

Det är som mödrarna till vinnarna i korvätartävlingar sammanfattar det för sina väninnor: Alla ska vi ju vara bra på något.



Något som jag däremot inte är särskilt bra på är att kort och kärnfullt kunna sammanfatta vad ett blogginlägg som det här egentligen är tänkt att mynna ut i. Så, vad sägs om att avsluta detta med att lyssna på den musik som från början var anledningen till att jag slog mig ned bakom tangenterna?

I den här bloggens med ojämna mellanrum återkommande specialserie om låtar med en gemensam nämnare ställer vi den här gången inte bara frågan "kunde du inte ha vigt två timmar av din måndagskväll åt något vettigare än att rota i den där gamla spellistmappen märkt 'vissling'?" utan konstaterar också att ni här har det tjugo låtar tunga receptet för en tokigt bekymmersfri tillvaro som harmlöst visslande idiot.

>>> [When the Whistle Blows] <<<
1. Ennio Morricone - The Good, the Bad and the Ugly Theme [1967]
2. Edward Sharpe & the Magnetic Zeros - Home [2009]
3. The Monochrome Set - The Jet Set Junta [1982]
4. Born Ruffians - Red, Yellow and Blue [2008]
5. Wilco - Red-Eyed and Blue [1996]
6. Björn Olsson - Tjörn [2003]
7. The Lovin' Spoonful - Daydream [1966]
8. Roger Miller - England Swings [1965]
9. John Lennon - Jealous Guy [1971]
10. Noah and the Whale - Five Years Time [2008]
11. Pixies - La La Love You [1989]
12. The Wedding Present - Everyone Thinks He Looks Daft! [1987]
13. Andrew Bird - A Nervous Tic Motion of the Head to the Left [2008]
14. Suckers - It Gets Your Body Movin' [2010]
15. De La Soul - Eye Know [1989]
16. Beck - Sissyneck [1996]
17. Air - Alpha Beta Gaga [2004]
18. The Seekers - Georgy Girl [1966]
19. Jamie T - Jilly Armeen [2009]
20. The Mamas & The Papas - Dream a Little Dream of Me [1968]

GW om att fiska och mycket annat

Jag vet inte om någon såg SVT:s nya serie "Veckans Brott" igår kväll. Jag försökte se det i efterhand på webben, men där hade man tydligen inte lust att klippa ihop det hela till en sammanhängande timme brottsstudier, utan hade på ett mycket ostrukturerat sätt delat upp programmet i en massa olika - och väldigt knasiga - delar. Det var, för att låna ett populärt ungdomligt uttryck, klart ovärt.

Det slutade istället med att jag fick stilla mitt Leif GW Persson-sug på annat håll. Jag gav mig närmare bestämt ut på en virtuell utflykt, och efter bara några minuter i Internets skumraskkvarter hittade jag en trollbindande intervju med Sveriges mest kände kriminolog.

Har ni en halvtimme över råder jag er att lyssna på de fyra delarna. GW är här nämligen i sitt esse; drypande arrogans blandas med rent ointresse, och här och där delas små smockor ut till diverse kulturpersonligheter. Det roligaste är dock GW:s subtila humor, som är närvarande genom hela programmet. Mitt personliga favoritögonblick hör ni här i slutet av den avslutande delen när han talar om sitt stora fiskeintresse ("Imorgon ska jag fiska, tror jag. Jag är väldigt intresserad av fiske. [...] Men jag ska nog fiska betydligt mer än vad jag gjort tidigare" o s v).

Nåväl, trevlig lyssning!

#22

När min barska mellanstadielärarinna hade något viktigt att meddela klassen använde hon sig alltid av orden "för kännedom". Vid dessa tillfällen visste man att det lurade ett viktigt meddelande runt hörnet, och för att inte gå miste om information som exempelvis kunde röra nästa brandövning gällde det att spetsa öronen lite extra.

Nu har den här bloggen aldrig några tillkännagivanden av det värdet, men låt mig åtminstone få säga det att blandbandsbranschen inte sällan är en väldigt krävande yrkesgren. Föreställningar om barnlekar göra sig icke besvär. Det är färskvaror hit och dit, och för att hänga med i flödet av dödsfall, födelsedagar, nya album och allt annat popkulturellt trams kan det krävas att man offrar en timme eller två av sin torsdagskväll.

Men så sitter man ändå där efter det mödosamma slitet och känner att det nog ändå var värt att utsätta både hjärna och smaklökar för vissa prövningar istället för att likt miljonen andra svenskar låta dem gå på sparlåga tillsammans med Jihde och gänget.

Den här gången hämtar vi inte mindre än fyra spår (låt 1, 9, 14, 19) från den strålande TV-fortsättningen av This Is England. Serien gör sig inte bara bättre än filmen, den innehåller som ni hör också mängder med bra musik. Upptäckten av The Roches smäktande vackra "Hammond Song" gör förhoppningsvis inte bara mig halvt knäsvag. Den efterföljs i sin tur av "Desire Lines", som tillhör årets bästa och rymmer en gitarrslinga som man helst aldrig vill ska sluta. The Kills-låten har vi redan avhandlat och The Raveonettes uppenbara musikinfluenser gör att vi alltid har en plats öppen för dem. Kevin Drew är på många sätt BSS (nej, hörrni, ner med högernävarna, den här mixen är ändå inget för er förirrade Pluton Svea-lyssnare) kreativa sambandscentral, men gör också strålande musik i eget namn. Vi hoppar sedan fram till den i veckan avlidne Solomon Burke, som inte bara efterlämnar 20 barn och över 90 barnbarn, utan också ett gäng helt okej låtar (den här gången kommer vänner av världshistoriens nästa bästa TV-serie att känna igen sig i valet av låt).

Hade världen aldrig haft någon Mark David Chapman så hade vi kanske fortfarande haft den gamle Quarrymen-medlemmen John Winston Lennon mitt ibland oss. 70 år är ju ingen ålder på en gammal häst. Hos oss tas han i vilket fall hand om och tolkas på ett alldeles utmärkt sätt av R.E.M. Hela kalaset avslutas sedan ihop med långgatornas förlorade son, här med den nya skivans bästa låt.

Om ni nu har orkat läsa ända till det här och inte avskräckts på vägen råder jag er att fixa hem ett exemplar.

För kännedom: det är bra skit.

>> This Is Pop? [#22] <<


1. Johnny Nash - Guava Jelly [1972]
2. The Roches - Hammond Song [1979]
3. Deerhunter - Desire Lines [2010]
4. The Kills - Monkey 23 [2003]
5. The Raveonettes - Dead Sound [2008]
6. Broken Social Scene - Stars and Sons [2002]
7. Kevin Drew - F-Up Kids [2007]
8. Lambchop - Your Fucking Sunny Day [1997]
9. Jimmy Cliff - Wonderful World, Beautiful People [1969]
10. Dolly Mixture - My Rainbow Valley [????/1998]
11. Allo Darlin' - Dreaming [2010]
12. Solomon Burke - Fast Train [2002]
13. The Tights - Bad Hearts [1978]
14. Augustus Pablo - Frozen Dub [1976]
15. Primal Scream - Star [1997]
16. Donovan - Superlungs My Supergirl [1969]
17. R.E.M. - #9 Dream [2007]
18. The Replacements - Can't Hardly Wait [1987]
19. Fleetwood Mac - Man of the World [1969]
20. Håkan Hellström - Du Är Snart Där [2010]

This Is Pop? tipsar: Children's Music

Man måste gripa tag om de tillfällen då man kan tipsa om band som man i någon mån kan tillskriva sig rätten att ha någon form av vänskaplig koppling till. Efter tips från en kompis lyssnar jag därför på Children's Music, med en gammal högstadiekompis vid en av spakarna. Nu har jag visserligen inte träffat den då körsbärsrökande bekantingen på typ tio år, men det är ändå väldigt kul att höra hur bra det låter. Kan den här lilla puffen på den här obetydliga ursäkten till blogg på något sätt hjälpa dem på vägen mot de större scenerna så vore ju det också kul.

På Spotify kan man lyssna på bandets debut-EP, Songs for Adults, som bland annat innehåller den givna hitten "Brown Stained T-shirt", finstämda "Who Loves You?" och inledande "End of a Friend", som vid en första lyssning låter som ett mer altcountryfierat Seabear.

Ta en lyssning, vetja!

Bland teppanyakihällar och underjordiska bastur

Rubriken på DN-reportaget lyder "Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva" - och ja, den lever upp till alla de genomvidriga föreställningar som en sådan titel lätt uppammar.

För den som råkar ha missat den redan klassiska texten:

Eric Tour vänder vant de spröda råvarorna på sin teppanyakihäll. Vårlök, groddar och mizunasalladens dekorativa blad lierar sig med äggnudlar och räkor. Heta droppar från flaskor och burkar med besynnerligt innehåll får fullborda verket.

– Vi lagar mycket asiatisk mat sedan tidigare, men under varje resa snappar man upp nya smaker. De här kryddpastorna köpte vi i Peking förra veckan, säger Eric och korkar upp en flaska vitt vin, tillverkad på Semillondruvan. Enligt den sydafrikanske gårdsherre som sålde honom flaskan ska den passa utmärkt till stark asiatisk mat.

Plötsligt händer det, Pt. II

SVT hade den goda viljan att visa den franska filmen De battre mon coeur s'est arrêté (The Beat That My Heart Skipped) tidigare ikväll. En klart sevärd film för den som undrar. Men framför allt med en alldeles svindlande fin avslutningslåt som jag nu bara måste sprida vidare i nätdjungeln.

Vi välkomnar de annars betydligt skränigare The Kills upp på scenen. Den här gången bjuder de på ett fantastiskt gitarrljud och ett arrangemang som riktar ett stort tack till ett särskilt inflytelserikt New York-band.

Jag lägger alla superlativ åt sidan och nöjer mig med att konstatera att musik ofta inte behöver vara svårare än så här.



OK. Säg nu ingenting annat än att det är förjävla bra.