Lloyd, 51! (Och andra roligheter)

Idag fyller nollhandicaparen i golf, whiskykonnässören och Commotions-sångaren Lloyd Cole 51 år! Det firar jag med att lyssna på den här fina biten från hans andra soloalbum. Önskas något att läsa vid sidan om musiken kan jag rekommendera en intervju som Jan Gradvall gjorde med födelsedagsbarnet för några år sedan (på samma hemsida finns även en äldre, mer djuplodande intervju med samme man, men den orkar jag tyvärr inte leta reda på nu).



Letterman är alltid Letterman och därför också en av få gamla gubbtjuvar som oftast kommer undan med att vara just en arrogant, om än väldigt rolig, gubbtjuv. Med det i åtanke kommer även Lloyd och hans band undan med att det inte direkt sprakar om det här framträdandet. Vi får ett rätt trist och intetsägande solo och vi ser en lätt blaserad studiomusiker med tillhörande studiomusikerfrilla sitta på en barstol och pliktskyldigt slå på sin bas. Nej hörrni, ska sanningen fram så är studioversionen hyfsat många resor bättre.

Det fina i kråksången är nu att den som råkar vara sugen på att lyssna på nyss nämnda studioversion mycket enkelt kan göra det via den spellista som finns länkad längst ner i det här inlägget. Efter inspiration från Joakim och hans fina +1 Song A Day 2012 är jag nu nämligen så fräck att jag kopierar upplägget och skapar min egen dagligt uppdaterade lista med musik som jag tycker extra mycket om för stunden. Förutsättningarna för listan är mycket enkla: en bra sång om dagen, varken mer eller mindre. När det här året är slut ska där alltså finnas 366 stycken låtar. Jättekul och superenkelt. Och eftersom jag är trea på pucken och eftersom det redan har gått 31 dagar av innevarande år, har jag snitsigt nog bunkrat upp med exakt lika många spår. Det kommer att spreta åt många olika håll och kanter - och det kommer att bli jättetrevligt. Häng med, vetja!

Spotify: [en sång om dagen]

Love, Love, Love

Vi tar vid ungefär där vi slutade senast. Förra året var det Norman Blake som i par med Euros Childs från det insomnade Gorky's Zygotic Mynci gav ut en rätt så bra skiva under namnet Jonny. Det här året har turen kommit till en annan Fannies-medlem att pröva vingarna på egen hand.

Jag talar om Gerard Love, här under namnet Lightships, som utkommer med albumet Electric Cables senare i vår. Första smakprovet heter Two Lines - en låt som inte bara är begåvad med en vacker video (något annat var inte att vänta i fallet Gerry Love) utan också är så stämningsfull och härlig att förväntningarna på skivan allt höjs med några procent.



Som om inte det vore nog har popen, både vad det låter och hur det ser ut, ännu en gång gått och återuppstått borta i England. The Silver Factory do not reinvent the wheel (fin Conor Oberst-hyllning till Elliott Smith!), men vad gör det när de lånar trumintrot från She Bangs The Drums och med hjälp av den obligatoriska Rickenbackern janglar på som om det vore 1986 över hela det här plejset.



mp3: The Silver Factory - The Sun Shines Over You

Världens bästa sextupel

Ett inlägg om De La Soul skrivet av Martin på ambitiösa Världshistoriens 101 bästa album får mig att återvända till säker musikmark. Med det menar jag självklart Teenage Fanclub och deras grandiosa mästerverk Grand Prix. Kopplingen mellan De La Soul och Fannies är för många kanske inte glasklar, men för den som kan sina skotska popsnickare känner man också till det genreöverskridande samarbete som skedde när de tillsammans spelade in den rätt trevliga biten Fallin' i början av 1990-talet. Det som på ytan tycks vara ett något förvånande hopkok blir mindre överraskande när man betänker att båda banden hamnar i topp på älskvärdhetsskalan inom sin genre. Kaka söker maka, liksom.

Men vi ska inte uppehålla oss vid just den låten. Nej, jag vill istället ta tillfället i akt och uppmärksamma alla oinitierade om vad som mycket väl kan vara världshistoriens bästa sextupel. De inledande sex spåren på Grand Prix är nämligen så gåshudsframkallande jävla bra att jag alltid ler lite fånigt för mig själv när jag hör dem. Den sexfaldiga enheten About You/Sparky's Dream/Mellow Doubt/Don't Look Back/Verisimilitude/Neil Jung bildar något som, uttryckt på Hardy Nilssonska, är "stor popmusik".

Efter Neil Jung tappar skivan lite i tempo och slagstyrka. Going Places och I'll Make It Clear är fina låtar men de, och övriga spår på den andra halvan, når inte riktigt upp till samma nivå som någon i den fantastiska sextupeln. Den inledande samlingen gör dock att slutbetyget för skivan inte kan landa på något annan än fem av fem.

Börja nu med att lyssna på About You. När du sedan går vidare med att lyssna på världens bästa poplåt, Sparky's Dream, finns ingen återvändo - du bara måste lyssna på övriga fyra. När du har gjort detta och kommit till insikten att det du nyss har hört kvalar in bland det mest charmerande dina öron har utsatts för, vet du att du kan dö med vetskapen att du i alla fall var en bra människa. Teenage Fanclub tillhör nämligen den där skaran band som bara goda och härliga människor kan uppskatta till fullo. Ja, i min lagom inskränkta och naiva värld är det påståendet faktiskt inget annat än en given och - snälla, tillåt mig använda uttrycket! - totalt oomkullrunkelig sanning.

#40 [Some Friendly]

Hinner inte skriva. Nu börjar Old Boy, en av 00-talets bästa filmer (Edit: inte sant!), på ettan. Men för den intresserade är här en skiva jag gjorde till en kompis. Därav den fantasilösa namnstölden från Charlatans debutskiva.


>> This Is Pop? [#40: Some Friendly] <<

1. Clydie King - Ode To Billie Joe
2. El Rego - Hessa
3. Talking Heads - The Big Country
4. Sonny Okusun - Fire In Soweto
5. Linton Kwesi Johnson - Reggae Fi Peach
6. The King Khan & BBQ Show - I'll Never Belong
7. Buffalo Springfield - Sell Out
8. Silver Jews - Tennessee
9. The Mendoza Line - Catch A Collapsing Star
10. Tom Rush - Something In The Way She Moves
11. Heron - The Devil
12. The Crêpes - No
13. Junior Boys - Banana Ripple
14. Brian Eno & David Byrne - Life Is Long

Woodpigeon - Chorus of Wolves

Tänk vad kul det är när man stöter på en bortglömd gammal bekant nere i korridorerna i musikbiblioteket. Som Chorus of Wolves med Woodpigeon, från deras debutskiva Songbook från 2006. En låt som jag gillade väldigt mycket för några år sedan men som tyvärr lyckades falla i total glömska. Tänk ett lite mer folkigt Belle and Sebastian eller The Hidden Cameras eller nåt i den stilen. Fråga mig inget mer om bandet - det här är den enda låten jag har med dem, och jag har noll koll på hur deras karriär ser ut just nu. Snällt och behagligt är det i alla fall.

Sätt mig i brand, ibland ibland ibland

Ett säkert tecken på att bloggnistan inte är på topp är ett återkommande och fantasilöst länkande till en viss videostreamarsida. När jag är inne i sådana perioder (d v s för jämnan) och går och lägger mig i sängen om kvällarna och nätterna och tänker på mina skrala skrivinsatser på bloggen försöker jag försvara mig med att det ändå är bra grejer som jag länkar till. På det viset lyckas jag till slut övervinna mina sömndemoner med vetskapen om att nästa dag också är en ny bloggardag och då kan allt vara bra och härligt och inspirerande igen. Men så vaknar man ändå dagen efter och känner "låt mig bara få lyssna på Elvis Costello utan att skriva ett ord om honom" och så går man till skolan eller till jobbet, äter, träffar vänner och bekanta, går kanske och tar ett par öl (om man är Björn Skifs kanske man också spelar lite squash) - och så är man helt plötsligt tillbaka där man slutade. Sömnlös på Blogspot. Ja, ni känner alla till känslan.

I vilket fall.

Min far, som likt alla andra musikintresserade fäder gillar Eldkvarn, tipsade häromdagen om en kommande livespelning på SVT. 40-årskalas var det tydligen fråga om för Plura och gänget. Cirkus var scenen och listan med gästande artister var för vårt land imponerande. Jag kom in i sändningen först vid de avslutande extranumren och tyckte att det var förlösande härliga toner av heartland rock som strömmade ut från teven. Några låtar kände jag till och med igen, vilket förvånade mig en aning då mitt förhållande till Eldkvarn alltid har varit av det lite mer okyssta slaget. Jag har aldrig haft något emot dem, men jag har hellre letat efter häftiga, utrikiska akter som Electronic eller Lloyd Cole i pappas skivhylla. Men nu, när jag satt där och lyssnade och tittade, kände jag som icke-frälst ändå bara kärlek till Plura och Karla och resten av bandet.

Och så mindes jag plötsligt det klipp som Joakim skickade med till sin gästmix här på sidan. Ebba Gröns Flyktsoda, denna fantastiska popjuvel som definitivt tillhör det bästa som någonsin har fångats upp på plast i det här landet, förgyllde den i övrigt lika felfria blandningen med sin närvaro. Låten är som vi alla vet lysande i sin studioversion, men frågan är om inte versionen i liveklippet är ännu bättre. Och eftersom alla kanske inte klickade sig vidare där och då, får ni här och nu en ny chans att se det svettigt livfulla klippet. Så snäll är jag.

Året är 1988. Platsen är återigen Cirkus. Thåström är självklart där, tjackad till tårna, häftigast i stan och ungdomligt amfetaminsnygg. Den alltid lika älskvärde och svalt coole Plura är på plats och kompar, iklädd en luftig kostym och med ett plommonstop som skänker bilden av hur Willy Wonka hade sett om han var din lokale torgalkoholist och skulle iväg på årsmöte på banken. Pluras väldigt rastlösa rörelsemönster (de inledande, planlösa snabbsprången över scenen!), tillsammans med hans allmänt osunda leverne under årtiondet, gör att det inte ska uteslutas att även Norrköpingssonen har förlustat sig med något som man blir rolig av före showen. Och sade jag förresten det att ett gäng eldslukare är på plats och showar? Ja, så är det i alla fall. Uppskattat verkar det dessutom vara. Titta bara på den spontana, halvengagerade men ändå lite för lättövervunna applåd som publiken ger efter avslutat eldtrick. Sätt mig i brand, liksom.

Men utan hänsyn till allt det kringliggande - och det här är det det absolut viktigaste, ja faktiskt själva grunden till varför jag skriver det här inlägget - så är det för himla härligt att bara sitta och titta och lyssna på spektaklet. Gör det du också. Jag lovar att det för en stund gör dig lite gladare, detta nya år då den värld vi känner ändå ska gå under.

Four blasts from the past

Listan med 1960-talets 200 bästa låtar är färdigställd och som enväldig upphovsmakare känner jag mig relativt nöjd med slutresultatet. Vad som är alldeles säkert är att det alltid kommer att finnas låtar som jag, i mina vidare retrospektiva studier, anser vara bättre än andra som lyckades med konststycket att knipa åt sig en plats på listan. Men gjort är gjort och det vore bara slöseri med tid att sitta och ångra sig över något så elementärt som en lista över de bästa låtarna från popmusikens vagga.

Som en liten present inför den förestående, alltid lika antiklimaxbepansrade nyårsaftonen kommer här därför tre finstämda låtar som med nuvarande dagsform inte skulle göra bort sig på en liknande sextiotalslista. Eftersom gensvaret på den senaste blandningen (kanske den bästa någonsin, bara så ni vet) var så uselt erbjuds självklart inga mp3-filer den här gången. Så det så. Men lyssna på låtarna, ha en god fortsättning och ett gott nytt år, vetja!

The Zombies - Leave Me Be [1965]

B-sida till mer kända Tell Her No. I mina ögon klår dock Leave Me Be sitt mer omtalade syskon med en mindre hästlängd. Älskar stämningen som håller sig genom hela låten.



Jackie DeShannon & The Byrds - Splendor in the Grass [1966]

Jackie DeShannon! Och The Byrds! Två favoriter på liten yta! Kan det bli annat än bra? Ja, det kan bli jättebra! Lyssna bara (och varva ner efter alla hetsiga utropstecken)!



Tim Hardin - Lady Came from Baltimore [1967]

Åh, den problemfyllde och lite för bortglömde sång- och gitarrmannen. Min enda invändning mot låten är att den är en aning för kort.



Marvin Gaye - Abraham, Martin and John [1969]

En relativt ny upptäckt som självklart bör ha en plats på listan. Texten, arrangemanget, Marvins röst - allt är så mäktigt och perfekt.

Dropping The Bass

Det här har ju absolut ingenting att göra med det som vanligtvis skrivs här, men eftersom jag tidigare har länkat till den fantastiskt roliga sidan kimjongillookingatthings tycker jag, så här bara ett par dagar efter beskedet om att världens främste golfare och en av vår tids största livskonstnärer har gått ur tiden, att vi gott kan rikta blickarna mot en annan kulturgärning tillägnad mannen med de snabba brillorna och den lätt glansiga blicken.

Ni ser, Kim Jong-Il åkte faktiskt inte bara runt och inspekterade saker dagarna i ända. Vi har alla säkert hört historierna om att han hade ett närmast osunt förhållande till film och sprit. Mannen som Göran Persson inte bedömde vara en "neddrogad porrknutte" älskade verkligen sina filmer och sin sprit. Under åren 1993 och 1994 ska han till exempel ha varit den enskilt störste köparen av gangstarapparnas favoritcognac Hennessy. Ingen vet säkert men kanske var det också under en Hennessy-armerad eftersläckning som han för första gången kom i kontakt med ett mixerbord och kände "det här måste jag göra oftare".

Hur det än ligger till med den historien är vi idag tacksamma för att sidan kimjongildroppingthebass slår upp portarna och visar oss bilderna från några av hans spelningar med flera av världens mest framstående discjockeys.

Diktator, skivryttare och legitimerad festfixare. Kim under sina heydays på touren.

This one goes out to all the ladies! Alltid noga med att inte låta sitt ämbete dra fokus från konsten och sina kända kollegor. Här fångad under ett gästspel med fransmännen i Daft Punk.

#39 [What The World Needs Now Is Love]

Nej, den här bloggen har inte flyttat in i ett hippiekollektiv och börjat älska allt och alla helt förbehållslöst. Men så här i juletider tycker jag att det kan vara på sin plats att lyssna till några värmande melodier som kan tala till våra mer omtänksamma och kärleksfulla sidor (du har även min fulla tillåtelse att kalla dem "ostiga" om du är lite tuffare till sinnet och därför inte känner dig helt bekväm med den beskrivningen).

Och jag ska vara helt uppriktig. Jag hoppas verkligen att ALLA som hittar hit tar sig tiden och lyssnar på låtarna emellan paketöppningar och Janssons och allt annat som sägs höra julen till. Min magkänsla - som visserligen inte alltid är helt tillförlitlig - säger nämligen att David Ackles med gäster kan få folk att tona ner den allmänna julhetsen ett par snäpp. Få folk att bli en aning mer trivsamma. Eller enklare uttryckt: om den här julklappsblandningen kan få några lyssnare att bli lite varmare inombords så vore jag väldigt glad.

>> This Is Pop? [#39: What The World Needs Now Is Love] <<

1. Tom Clay - What The World Needs Now Is Love
2. Heron - Your Love And Mine
3. Tim Hardin - Reason To Believe
4. Marvin Gaye - Abraham, Martin And John
5. The Feelies - Let's Go
6. Serge Gainsbourg - Les Sucettes
7. Steve Miller Band - One In A Million
8. Indochine - 3e Sexe
9. The Church - Almost With You
10. The Clientele - Saturday
11. David Ackles - Down River
12. Teenage Fanclub - Your Love Is The Place Where I Come From
13. Yo La Tengo - Big Day Coming
14. Spiritualized - Stay With Me

2011 i listor

Jaha, då var den tiden på året kommen. Den envetna popkulturtanten som tittar till listmakare världen över har just varit här med sin ficklampa och hämtat den stora sammanfattningen av vad som gjorde det här året lite bättre (och på vissa håll även lite sämre). På förhand trodde jag att det skulle bli svårt att få ihop 20 album och 101 låtar. Min känsla var att 2011 ändå inte var något större musikår. Men nu, med facit i hand, kan jag ändå säga att det har varit helt okej. Jag har säkert missat väldigt mycket hypade grejer, men det kan jag - och troligen ni också - leva rätt bra utan. 20 bra skivor och 101 väldigt bra låtar har jag i alla fall skrapat fram. Mitt pinsamt magra intag av böcker och filmer från året har däremot varit lite svårare att smälta. Jag kan faktiskt inte minnas att jag har läst en enda bok med utgivningsår 2011. Inte okej. Detsamma kan i någon mån även sägas om mitt teveserietittande, som i fråga om långkörare har varit nere på en all-time-low. Och mitt konserttittande har till större delen inte heller det varit något att skriva hem om. Det finns så himla mycket att se och göra hela tiden, men inte ens för en emellanåt lindrigt studerande finns tiden för allt.

Men misströsta inte - tid för listor finns det alltid. Och precis som förra året skriver jag "har du en åsikt, fråga eller önskar bara vädra din ilska eller glädje över något på listan - droppa det i kommentarsfältet så ska jag försöka svara för hur tusan jag tänkte".

År 2011. Vi säger så.

Top 20 Album

20. Wilco - The Whole Love
19. M83 - Hurry Up, We're Dreaming
18. Tennis - Cape Dory
17. Deportees - Islands & Shores
16. Dum Dum Girls - Only in Dreams
15. Girls - Father Son, Holy Ghost
14. J Mascis - Several Shades of Why
13. WU LYF - Go Tell Fire to the Mountain
12. Radiohead - The King of Limbs
11. The Pains of Being Pure at Heart - Belong
10. Kurt Vile - Smoke Ring for My Halo
9. Veronica Falls - s/t
8. Bon Iver - Bon Iver, Bon Iver
7. Cults - s/t
6. Atlas Sound - Parallax
5. I Break Horses - Hearts
4. The War on Drugs - Slave Ambient
3. Yuck - s/t
2. Smith Westerns - Dye it Blonde
1. Real Estate - Days

Bubblare: Crystal Stilts - In Love with Oblivion, The Horrors - Skying, Youth Lagoon - The Year of Hibernation, Woods - Sun & Shade, Washed Out - Within and Without, TV on the Radio - Nine Types of Light, Mikal Cronin - s/t, Cut Copy - Zonoscope, Papercuts - Fading Parade

Top 101 Låtar (max två låtar per artist/band)

101. TV On The Radio - Will Do
100. The Fresh & Onlys - Secret Walls
99. Help Stamp Out Loneliness - Record Shop
98. Stephen Malkmus And The Jicks - Tigers
97. Gil Scott-Heron & Jamie XX - I'll Take Care Of You
96. Weekend - Hazel
95. Wild Flag - Romance
94. Wire - Please Take
93. Cold Cave - Villains Of The Moon
92. WU LYF - Dirt
91. Yuck - Soothe Me
90. Cults - Bumper
89. Lykke Li - Love Out Of Lust
88. Middle Brother - Someday
87. Woods - Be All Be Easy
86. My Morning Jacket - The Day Is Coming
85. Something Fierce - Future Punks
84. Burning Hearts - Into The Wilderness
83. Young Galaxy - Peripheral Visionaries
82. Cass McCombs - County Line
81. Papercuts - Do What You Will
80. Devon Williams - Your Sympathy
79. The Horrors - Still Life
78. The Kills - Future Starts Slow
77. Chad Valley - Now That I'm Real (How Does It Feel?)
76. The Mountain Goats - Never Quite Free
75. Crystal Stilts - Through The Floor
74. Veronica Falls - Come On Over
73. J Mascis - Listen To Me
72. Craft Spells - After The Moment
71. Jim Reid - Black And Blues
70. Smith Westerns - All Die Young
69. I Break Horses - Pulse
68. Jonny - Circling The Sun
67. Me And My Army - The Only One
66. Moon Duo - Mazes
65. Thurston Moore - Circulation
64. Jens Lekman - Waiting For Kirsten
63. Twerps - Dreamin'
62. Other Lives - For 12
61. Jeremy Jay - Caught In A Whirl
60. Big Troubles - Misery
59. Mogwai - Death Rays
58. Nick Lowe - Sensitive Man
57. Tennis - Long Boat Pass
56. Mikal Cronin - Get Along
55. Ty Segall - You Make The Sun Fry
54. John Maus - Quantum Leap
53. Ducktails - Art Vandelay
52. Wilco - Born Alone
51. Syket - With Love
50. The National - Exile Vilify
49. Veronica Maggio - Jag Kommer
48. Radiohead - Codex
47. The War On Drugs - Best Night
46. Junior Boys - Banana Ripple
45. Yuck - Shook Down
44. Youth Lagoon - Seventeen
43. TV On The Radio - Keep Your Heart
42. Acid House Kings - Would You Say Stop?
41. Dum Dum Girls - Bedroom Eyes
40. Anna Järvinen - Lilla Anna
39. Girls - Just A Song
38. The Rapture - How Deep Is Your Love?
37. Real Estate - Green Aisles
36. J Mascis - Not Enough
35. Crystal Stilts - Flying Into The Sun
34. Metronomy - She Wants
33. Woods - Who Do I Think I Am
32. Wye Oak - Civilian
31. Destroyer - Chinatown
30. Atlas Sound - Lightworks
29. Panda Bear - Last Night At The Jetty
28. Washed Out - Amor Fati
27. Pascal - Håll Om Mig [cover]
26. Veronica Falls - Bad Feeling
25. Fleet Foxes - Helplessness Blues
24. The Feelies - Nobody Knows
23. Smith Westerns - End Of The Night
22. Kurt Vile - Jesus Fever
21. Cut Copy - Need You Now
20. Real Estate - It's Real
19. Twerps - Who Are You
18. Young Galaxy - We Have Everything
17. The War On Drugs - Brothers
16. Cults - Abducted
15. The Horrors - Endless Blue
14. Deportees - Islands & Shores
13. Dum Dum Girls - Coming Down
12. M83 - Midnight City
11. WU LYF - Concrete Gold
10. Bon Iver - Towers
9. Kurt Vile - Downbound Train [cover]
8. Kavinsky - Nightcall (Ft. Lovefoxxx)
7. Girls - Vomit
6. Atlas Sound - Mona Lisa
5. Deerhunter - Nosebleed
4. Bon Iver - Calgary
3. I Break Horses - Winter Beats
2. Papercuts - Do You Really Wanna Know
1. The Pains Of Being Pure At Heart - My Terrible Friend

Spotify: [2011: Top 101]

Fyra bra konserter: Håkan Hellström, Slottsskogsvallen, Dinosaur Jr, Göta Källare, The Fresh & Onlys, Pustervik, The Vaccines, Pustervik
Årets konsertupplevelse: Tomas von Brömssens gästspel under Håkan
En albumbesvikelse: Okkervil River - I Am Very Far
Årets skivomslag: Dum Dum Girls - Only in Dreams
Årets musikvideo: Joy Division - Transmission [Playmobile Version]
Årets bästa podcast: Obiter Dictum/Football Weekly
Årets film: Drive
Årets teveserie: Friday Night Lights
Årets sportglädje: AIK (hockey och fotboll)
Saknade: mormor och M

Vikten av att strukturera sina mp3-filer

Jag älskar dig, Alejandro Fuentes Bergström.

#38 [The Sounds of Saint Etienne]

Bob, Pete och Sara är inte bara medlemmar i det lysande bandet Saint Etienne, de är också en enormt pålitlig källa till all härlig musik som finns där ute och som hungrar efter nya lyssnare. Deras musiksmak är verkligen oklanderlig och för mig är det därför alltid en liten fest när de tipsar om någon bortglömd pärla. Jag äger bland annat deras The Trip Created By Saint Etienne, som är fullproppad med godsaker för den som inte är den som tackar nej till en bit hjärtskärande sextio- eller sjuttiotalspop.

Ni må därför tro vilket hålligång det var igår när de på sin årliga julfest spelade sina 100 favoritlåtar för en inbjuden publik på Bethnal Green Working Men’s Club i London. Inte för att jag var där personligen, nej Bob, Pete och Sara hade förmodligen tappat bort min nya adress och jag var kvar i ett Göteborg som aldrig slutar regna, men som tur var passade bandet på att uppdatera listan allt eftersom på deras gemensamma twitterprofil. Vi var nog hyfsat många som följde utvecklingen av listan, lyssnade i takt och tyckte att ett bättre söndagsnöje var svårt att hitta. Efter sex timmar och nästan bara bra låtar var deras DJ-set över.

Här är 14 av mina favoriter från listan.

>> This Is Pop? [#38: The Sounds of Saint Etienne] <<

1. Laura Nyro - I Met Him On A Sunday
2. Bobbie Gentry - Fancy
3. Stevie Wonder - I Don't Know Why
4. Jimmy Cliff - The Harder They Come
5. Donovan - Get Thy Bearings
6. Rockin' Rebels - Wild Weekend
7. Bee Gees - I Can't See Nobody
8. Todd Rundgren - I Saw The Light
9. Shuggie Otis - Aht Uh Mi Hed
10. The Beach Boys - All I Wanna Do
11. The Impressions - This Is My Country
12. The Shadows - Wonderful Land
13. Wimple Winch - Save My Soul
14. Denim - The Osmonds

Ett litet livstecken

Här blir inte många barn gjorda. Men det blir bättre. "Det kommer mera", som Arne Hegerfors och Claes Åkesson en gång brukade sjunga om lördagarna. Om en inte allt för avlägsen framtid kommer det bland annat en liten årssummering.

Tills vidare tittar vi på trailern till This Is England '88.

60-talets 200 bästa låtar (#1)

#1: Frank Sinatra - Cycles [1968]

Som alltid när det gäller Cycles finns det så mycket att säga. Men så står man ändå där, tömd på ord men fylld av annat, precis som man ju alltid gör när man kommer i kontakt med de där första tröstande tonerna av låten som bättre än någon annan beskriver hur det emellanåt kan kännas att vara levande.

So I'm down and so I'm out

But so are many others
So I feel like tryin' to hide
My head 'neath these covers

Life is like the seasons
After winter comes the spring
So I'll keep this smile awhile
And see what tomorrow brings

I've been told and I believe
That life is meant for livin'
And even when my chips are low
There's still some left for givin'

I've been many places
Maybe not as far as you
So I think I'll stay awhile
And see if some dreams come true

There isn't much that I have learned
Through all my foolish years
Except that life keeps runnin' in cycles
First there's laughter, then those tears

But I'll keep my head up high
Although I'm kinda tired
My gal just up and left last week
Friday I got fired

You know it's almost funny
But things can't get worse than now
So I'll keep on tryin' to sing
But please, just don't ask me now

[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

Drink It!

Jag förutsätter att några av den här bloggens läsare tittar på den engelska serien The Trip. Några har säkert redan klämt de sex avsnitt som visades på BBC förra hösten. Kanske gör någon eller några som jag och följer den på SVT, där den nu visas varje torsdag klockan 22.45. Att titta på serien på ett sådant klassiskt manér - via teven, inte datorn, en fastslagen tid en gång i veckan, inte allt på ett bräde - känns på något sätt väldigt tryggt och fint och, om jag får säga det själv, även en smula sympatiskt. Jag får minnesbilder från när jag varje söndag bänkade mig framför teven för att se på Sopranos, den sista teve-serien jag verkligen har gillat och följt på ett så tragiskt förgånget vis.

I vilket fall. För den som inte känner till The Trip kan serien kort sammanfattas med att två medelålders män, Steve Coogan (för mig evigt förknippad med rollen som Tony Wilson i 24 Hour Party People) och Rob Brydon (mindre känd här i Sverige men en relativt stor teve-personlighet i UK), reser runt i norra England och äter god mat på fina krogar på uppdrag av ansedda söndagstidningen The Observer. Tillsammans vältrar sig de båda egocentrikerna i självömkan, samtidigt som de i varandras sällskap återgår till sina barnsliga tonårsjag och duellerar i vem av dem som är den främste skådespelaren och den förnämste imitatören. Det är inte bara underhållande, utan också, främst tack vare huvudkaraktärernas djup, väldigt innerligt och utlämnande.

Jag sitter inte och slår mig för knäna av skratt avsnitten igenom, men vissa scener är hemskt festliga och tillhör definitivt bland de roligaste jag har sett i år. Som scenen nedanför, till exempel. När servitören på det nästan äckligt fancy stället lämnar bilden går samtalet från att handla om snor till imitationer av skådespelartuffingen Ray Winstone - en scen som är så träffsäker och rolig att jag viker mig dubbelt varje gång jag ser den.

"I want the money by next Wednesday, but before that, you're going to drink a goblet of my sputum."