60-talets 200 bästa låtar: #148 The Jimi Hendrix Experience - Purple Haze [1967]

Klassikerna duggar tätt här i bloggen. Men så måste det få vara när ett helt årtionde ska sammanfattas med 200 låtar.

När jag lyssnar på Purple Haze tycker jag att den är helt okej. En bra låt, men kanske lite tråkig. Introt är i vanlig ordning fräsigt, och trots mina bristfälliga kunskaper som gitarrkommentator vågar jag påstå att sparvfingrarna glider över strängarna på ett naturligt sätt.

En bra låt, som sagt. Dock inte hans bästa.

60-talets 200 bästa låtar: #149 The Sonics - Strychnine [1965]

Min farmor är en mycket älskvärd människa. Sedan hennes livskamrat, min farfar, gick bort för en herrans massa år sedan lever hon ensam. Men bortsett från några småkrämpor här och där tror jag nog att hon har det ganska gött. Hjärnan är helt klart med i matchen, och viktigt är ju det då hon allra helst tillbringar kvällarna i sällskap med någon deckarserie på teven. Under många år var engelsmännens bidrag till genren bäst, men nu talar hon sig ofta varm om tyskarnas framfart. Jag känner inte till någon tysk deckare förutom Kommissarie Rex, ni vet den där en hund innehar huvudrollen, men säger farmor att de kan sin grej så får man ju lita på det.

I vilket fall kan det kanske bli lite väl mycket såpiga deckare för farmor ibland. När vi satt och fikade för några år sedan lade hon inför det samlade sällskapet fram en teori om att man skulle hitta sig en rik jävel, gifta sig med denne och sedan, utifall äktenskapslyckan avtog, pilla ned en dödlig dos arsenik i en välsmakande drink. Pengar på banken, framtiden säkrad, inget onödigt tjafs. Forskare har alltid hävdat att barn är som mest påverkbara för tevens budskap, men jag vet inte.

På Gerry Roslie biter i alla fall inte någon sådan cocktail. Han gillar nämligen gift. Mer specifikt: stryknin. När andra dricker vin eller vatten tar sig Gerry lite blått gift, och så hoppar han och skriker av det. Jag är osäker på om han i ruset inser att han är med och skapar en av de skitigaste grundbultarna för det som kommer att kallas för garagerock.

[Spotify: This is the 60s?]

Arcade Fire och Champions League

Se upp, här kommer ett riktigt nonsensinlägg.

Första grejen: Arcade Fires nya. Herregud vad bra den är. Efter endast en genomlyssning är jag redan helt omskakad. Den är beyond grym. Rentav makalös.

Andra grejen: idag hoppas jag att hela Sverige är med oss. Trots att jag tyvärr befinner mig på fel kust och har på tok för långt hem till min gamla plats på Råsunda är jag på gränsen till överladdad inför kvällens sammandrabbning med sälklubbarna. Chanserna är små, men de finns åtminstone där. 1999 lyckades jag tajma min fotbollskarriär så väl att jag fick vara bollkalle under CL-matcherna. Det vore trevligt att få uppleva något liknande från läktaren i höst. Ergo: avgå Hamrén!

60-talets 200 bästa låtar: #150 Os Mutantes - A Minha Menina [1968]

Ska du med ned till Copacabana och slicka på roliga figurer? Sao Paulo-killarna Os Mutantes spelar och sjunger. Jag förstår inte vad, men det svänger. Och om ett kvarts sekel kommer tydligen en kille som heter Kurt Cobain hylla dem i pressen och vädja om en återföreningsturné. Men skit i det nu. Vi är ju här för att hitta oss själva och hänföras av Tropicalia-rörelsen.

Man kan spela in en låt om att vara på stranden och man spela in en låt om att vara på stranden. När Tomas Ledin sjunger om att det "blir en dag på stranden" ryser det i hela kroppen av obehag av den enkla anledningen att det förmodligen är världens sämsta låt. När konsertpianistsönerna Baptista, i sällskap med en viss Jorge Ben (bra namn), gör det börjar jag fundera på om det här med psykedelisk-experimentell latinorock kanske ändå vore något att helhjärtat hoppa in med kaftanen i.

[Spotify: This is the 60s?]

Sammy Stephens Eyes

När det kommer till tv-reklamer är jag en mycket enkel man. En bra reklamfilm är en bra reklamfilm är en bra reklamfilm. Av de som rullar på teven just nu och som jag känner till måste jag säga att Risifrutti och Magnus Samuelsson är en mycket bra kombination. Scenen när Sveriges mest kända kraftkarl bryter av den stackars pojkens uråldriga skida får mig att skratta varje gång. Men så är jag som sagt en mycket enkel reklamkonsument.

För några dagar sedan talade jag med en av mina bästa kompisar. Han berättade att han och en annan gammal vän hade ägnat en sommarkväll åt öldrickande och YouTube-bonanza (också det två mycket enkla människor). När han så påminde mig om en gammal favorit var jag tvungen att titta till den gamle tub-vännen, och banne mig om inte klippet var roligare den här gången, typ två år sedan senast.

Vi tar därför det föga originella planet till Montgomery, Albana, USA och hälsar på hos Sammy Stephens och hans loppmarknad som nästan är som en galleria.

Med ett omisskännligt beat ledsagar Sammy tittaren genom Montgomery Flea Markets alla vidunderligheter. Reklamen behöver egentligen inte kläs i ord, men för den ouppmärksamme finns det ett par punkter som är värda att stanna till vid. För det första: med tanke på Sammys fyllighet och något flängiga kostym är hans fotarbete avundsvärt. Det finns en väldigt enkel och direkt humor i tjocka män med lätta höfter och fötter. På detta har vi alltså den klassiska skojarkostymen, som i vissa skeenden är halverad och förvandlar Sammy till en ledig och mycket spirituell loppischef. Han kombinerar en ungdomlig livsstil med ett ansvarsfullt arbete. Stanna också gärna upp vid handklappet, den sittande matbordsccenen och de stunder när Sammy ställer sig i krabbställning.

Men så har vi det som gör att jag nöjer mig med att ha Sammy Stephens som e-buddy. Ögonen. Fiskögonen. Det vilar några gamla lik i de där globerna. Och de är liksom på väg att ploppa ut i sin intensiva fokusering. Vad han och ögonen gör på fritiden vill jag nog inte riktigt veta, men de är med och skapar en sjujäkla reklam, kom inte och säg något annat.

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar

Skulle det någon gång i framtiden utvecklas en någorlunda pålitlig tidsmaskin vore mitt första stopp sextiotalet. Som en liten uppmjukning inför Jura, de gamla grekerna, barbariet här i norr och allt annat hade jag gjort en liten avstickare förbi gamla bekanta, tonat ner det hysteriska kärnbombssnacket och tagit med det stora förstoringsglaset med västvärldsstyrka för att studera intressanta ungdomsrörelser. Men framför allt hade jag inhandlat stenkakor. En resa bakåt i tiden ska ju vara något roligt, och utan musik hade det nog - med all respekt för er som en gång vandrat här på jorden och er underhållningsförmåga - blivit ganska torftigt i rymdkapseln om kvällarna.

Problemet med en tidsmaskin är dock det begränsade utrymmet. All musik får inte plats. Med mig i fickan har jag därför den här listan med 60-talets 200 bästa låtar. Under rådande omständigheter bör det räcka för att jag och mina medresenärer får en drägligare resa. Men man vet ju aldrig.

Detta är nämligen en högst personlig lista och gör inga anspråk på att fungera som facit. Listmakaren själv var inte ens påtänkt vid utgivningarna och har, högt räknat, hört ungefär en mikropromille av all musik från årtiondet. Men jag står för listan. Det är en bra lista fylld med fantastisk musik. Förmodligen kommer jag att ångra ungefär hälften av valen om ett par år, men det är endast en naturlig biverkning av ett sånt här ångestprojekt som tar alldeles för mycket tid att knåpa ihop. Det ska också sägas att den som letar efter det superobskyra nog får leta vidare, många stora elefanter är med och en stor del av valen är - på goda grunder - stadiga besökare även på liknande listor.

Reglerna är mycket enkla: låtarna ska vara utgivna någon gång under 60-talet och för varje artist/band gäller max fem spår. Jag kan avslöja att det enda undantaget är världens enda Fab Four med sex spår, men övriga får snällt finna sig i det hårda regelverket. Skillnaden mellan en placering som 58 och 83 skiljer sig inte mycket kvalitetsmässigt, men förhoppningsvis kan man urskilja vissa olikheter vid listans slut.

Som kickstart börjar vi med de 50 lägst placerade låtarna på listan. Idel göttigt så klart, men här lämnas de utan vidare kommentarer. I fortsättningen är däremot ambitionen att skriva något om varje låt och om orken inte tryter publicera minst en placering varje dag. Den här posten kommer fungera som en sammanfattning och uppdateras för varje ny placering. Spotify kommer vara behjälpliga på det sättet att de, efter bästa förmåga, bistår med musiken. Halleluja.

Avslutningsvis vill jag säga att det har varit väldigt kul att sätta ihop listan. Men vad fan, listor är ju kul och musik är ju också rätt så festligt. Tillsammans blir det ännu roligare. Hoppas att några av er följer med på resan. Hej!

1. Frank Sinatra - Cycles [1968]
2. The Zombies - Hung Up On A Dream [1968]
3. The Beach Boys - God Only Knows [1966]
4. Elvis Presley - Suspicious Minds [1969]
5. Bob Dylan - Positively 4th Street [1965]
6. Love - Alone Again Or [1967]
7. The Cookies - I Never Dreamed [1964]
8. The Ronettes - Be My Baby [1963]
9. The Beatles - While My Guitar Gently Weeps [1968]
10. The Jackson 5 - I Want You Back [1969]
11. The Rolling Stones - Gimme Shelter [1969]
12. The Velvet Underground - Heroin [1967]
13. The Kinks - Waterloo Sunset [1967]
14. The Four Tops - Reach Out (I'll Be There) [1967]
15. Bob Dylan - Like a Rolling Stone [1965]
16. The Beatles - A Day in the Life [1967]
17. The Rolling Stones - Street Fighting Man [1968]
18. Nico - These Days [1967]
19. James Carr - The Dark End of the Street [1967]
20. The Velvet Underground - Pale Blue Eyes [1969]
21. Ben E. King - Stand by Me [1961]
22. David Bowie - Space Oddity [1969]
23. The Righteous Brothers - Unchained Melody [1966]
24. Love - A House is Not a Motel [1967]
25. Neil Young & Crazy Horse - Down by the River [1969]
26. Otis Redding - (Sittin' On) The Dock of the Bay [1968]
27. The Zombies - Care of Cell 44 [1967]
28. William Bell - I Forgot to Be Your Lover [1968]
29. Dionne Warwick - Walk on By [1964]
30. The Byrds - My Back Pages [1967]
31. Frank Wilson - Do I Love You (Indeed I Do) [1965]
32. The Stooges - I Wanna Be Your Dog [1969]
33. Neil Young & Crazy Horse - Cowgirl In The Sand [1969]
34. The Who - I Can't Explain [1964]
35. MC5 - Kick Out The Jams [1969]
36. Sam Cooke - A Change Is Gonna Come [1964]
37. The Beatles - I Am The Walrus [1967]
38. The Supremes - Love Is Like An Itching In My Heart [1966]
39. The Rascals - Good Lovin' [1966]
40. The Velvet Underground - Sunday Morning [1966]
41. Smokey Robinson & The Miracles - The Tracks Of My Tears [1965]
42. Van Morrison - Sweet Thing [1968]
43. The Mamas & The Papas - California Dreamin' [1965]
44. The Supremes - I Hear A Symphony [1965]
45. Jackie Wilson - (Your Love Keeps Lifting Me) Higher And Higher [1967]
46. Procul Harum - A Whiter Shade Of Pale [1967]
47. Love - Live And Let Live [1967]
48. Dusty Springfield - So Much Love [1969]
49. Martha and the Vandellas - Dancing In The Street [1964]
50. Creedence Clearwater Revival - Fortunate Son [1969]
51. The Beatles - Happiness Is A Warm Gun [1968]
52. Bob Dylan - I Want You [1966]
53. Stevie Wonder - I Was Made To Love Her [1967]
54. The Lovin' Spoonful - Do You Believe In Magic [1965]
55. The Four Tops - Baby I Need Your Loving [1964]
56. Love - Maybe The People Would Be The Times Or Between Clark And Hillville [1967]
57. Jim Ford - Love On My Brain [1969]
58. Smokey Robinson and the Miracles - I Second That Emotion [1967]
59. The Four Tops - Standing In The Shadows Of Love [1966]
60. Frankie & The Classicals - What Shall I Do [1967]
61. The Beach Boys - Don't Worry Baby [1964]
62. Nico - I'll Keep It With Mine [1967]
63. Archie Bell & The Drells - Tighten Up, Pt. 1 [1968]
64. Nick Drake - Time Has Told Me [1969]
65. The Supremes - You Keep Me Hangin' On [1966]
66. Otis Redding - Try a Little Tenderness [1966]
67. The Who - Pictures of Lily [1967]
68. Sam & Dave - Hold On, I'm Comin' [1966]
69. The Velvet Underground - What Goes On [1969]
70. The Rolling Stones - Jumpin' Jack Flash [1968]
71. The Foundations - Build Me Up Buttercup [1968]
72. Billy Nicholls - Girl from New York [1968]
73. The Kinks - Sunny Afternoon [1966]
74. Smokey Robinson & The Miracles - The Tears of a Clown [1967]
75. The Beatles - I'm Looking Through You [1965]
76. Jackie DeShannon - When You Walk in the Room [1963]
77. The Kingsmen - Louie Louie [1963]
78. The Velvet Underground - I'm Waiting for the Man [1967]
79. The Rolling Stones - Under My Thumb [1966]
80. Van Morrison - Madame George [1968]
81. The Byrds - Goin' Back [1967]
82. Dusty Springfield - Just a Little Lovin' [1968]
83. Frank Sinatra - It Was a Very Good Year [1965]
84. The Shangri-Las - Past, Present and Future [1966]
85. The Association - Never My Love [1967]
86. Fleetwood Mac - Man of the World [1969]
87. Lorraine Ellison - Stay With Me Baby [1969]
88. Irma Thomas - Break-A-Way [1964]
89. The Walker Brothers - My Ship Is Coming In [1965]
90. The Kinks - Victoria [1969]
91. Bob Dylan - Don't Think Twice, It's All Right [1963]
92. The Beach Boys - Wouldn't It Be Nice [1966]
93. The Isley Brothers - This Old Heart of Mine (Is Weak for You) [1966]
94. The Supremes - You Can't Hurry Love [1966]
95. The Beatles - I Should Have Known Better [1964]
96. The Impressions - People Get Ready [1965]
97. Darlene Love - Christmas (Baby Please Come Home) [1963]
98. The Flirtations - Nothing But a Heartache [1968]
99. Jackson C. Frank - I Want to Be Alone (Dialogue) [1965]
100. Bob Dylan - Love Minus Zero, No Limit [1965]
101. The Kinks - Death of a Clown [1967]
102. The Spencer Davis Group - Gimme Some Lovin' [1967]
103. The Byrds - I'll Feel a Whole Lot Better [1965]
104. The Left Banke - Walk Away Renee [1966]
105. The Left Banke - Pretty Ballerina [1966]
106. Bobby Fuller Four - I Fought the Law [1965]
107. The Fascinations - Girls are Out to Get You [1966]
108. The Marvelettes - Please Mr. Postman [1961]
109. Leonard Cohen - So Long, Marianne [1968]
110. Martha and the Vandellas - (Love Is Like a) Heatwave [1963]
111. Nick Drake - River Man [1969]
112. The Rolling Stones - Monkey Man [1969]
113. The Zombies - This Will Be Our Year [1968]
114. The Band - The Weight [1968]
115. Caravan - Place of My Own [1968]
116. The Temptations - Get Ready [1966]
117. The Bob Seger System - Ramblin' Gamblin' Man [1968]
118. Fairport Convention - Meet on the Ledge [1968]
119. The Equals - Black Skin Blue Eyed Boys [1969]
120. The Sonics - Psycho [1965]
121. Bettye Swann - Make Me Yours [1967]
122. The Lovin' Spoonful - Sumer in the City [1966]
123. Thunderclap Newman - Something in the Air [1969]
124. Mott the Hoople - Rock & Roll Queen [1969]
125. Tommy James & The Shondells - Crimson & Clover [1968]
126. The Who - The Kids are Alright [1965]
127. Love - Always See Your Face [1969]
128. The Small Faces - All or Nothing [1966]
129. Roy Hamilton - Crackin' Up Over You [1966]
130. Stone Poneys - Different Drum [1967]
131. The Stooges - 1969 [1969]
132. Paul Revere & The Raiders - Kicks [1966]
133. The Cowsills - II X II [1969]
134. The Pretty Things - Mr. Evasion [1968]
135. The Brogues - I Ain't No Miracle Worker [1965]
136. Jacques Dutronc - Le Responsable [1969]
137. The Contours - Just a Little Misunderstanding [1962]
138. The Hollies - I Can't Let Go [1966]
139. The Byrds - Eight Miles High [1966]
140. Dobie Gray - Out on the Floor [1965]
141. The Easybeats - Friday On My Mind [1965]
142. The Box Tops - Soul Deep [1969]
143. Tim Buckley - Pleasant Street [1967]
144. Robert Knight - Love on a Mountain Top [1967]
145. Jefferson Airplane - White Rabbit [1967]
146. Sly & The Family Stone - Everyday People [1968]
147. Blind Faith - Can't Find My Way Home [1969]
148. The Jimi Hendrix Experience - Purple Haze [1967]
149. The Sonics - Strychnine [1965]
150. Os Mutantes - A Minha Menina [1968]
151. The Shangri-Las - Give Him a Great Big Kiss [1964]
152. 13th Floor Elevators - You're Gonna Miss Me [1966]
153. The Isley Brothers - Behind a Painted Smile [1967]
154. The Fabulettes - Try the Worryin' Way [1966]
155. The Beach Boys - Sloop John B [1966]
156. Manfred Mann - Pretty Flamingo [1966]
157. Van Morrison - Brown Eyed Girl [1967]
158. The Capitols - Cool Jerk [1966]
159. The Zombies - Time of the Season [1968]
160. The Maytals - Pressure Drop [1969]
161. Barry McGuire - Eve of Destruction [1965]
162. The Barbarians - Moulty [1965]
163. Led Zeppelin - Ramble On [1969]
164. Mitch Ryder & The Detroit Wheels - Little Latin Lupe Lu [1966]
165. Electric Prunes - I Had Too Much to Dream [1966]
166. Desmond Dekker - The Israelites [1968]
167. The Ramsey Lewis Trio - Wade in the Water [1966]
168. The Small Faces - Sha La La La Lee [1966]
169. Serge Gainsbourg - Bonnie and Clyde (with Brigitte Bardot) [1968]
170. Stevie Wonder - Uptight (Everything's Alright) [1966]
171. Wilson Pickett - Don't Fight It [1965]
172. Johnny Johnson & The Bandwagon - Breaking Down the Walls of Heartache [1968]
173. The Masters Apprentices - War or Hands of Time [1967]
174. Nico - I'm Not Saying [1965]
175. Johnny Cash - Jackson [1967]
176. Little Eva - The Locomotion [1962]
177. The Beau Brummels - Are You Happy? [1967]
178. France Gall - Poupée de Cire, Poupée de Son [1965]
179. Edwin Starr - 25 Miles to Go [1969]
180. Ray Pollard - The Drifter [1965]
181. Simon & Garfunkel - The Boxer [1969]
182. The Four Tops - It's the Same Old Song [1965]
183. Buffalo Springfield - For What It's Worth [1966]
184. Eddie Cochran - Somethin' Else [1960]
185. Creedence Clearwater Revival - Bad Moon Rising [1969]
186. The Creation - Making Time [1967]
187. The Crystals - He's a Rebel [1963]
188. Moby Grape - Omaha [1967]
189. Aretha Franklin - The House That Jack Built [1968]
190. 1910 Fruitgum Company - Indian Giver [1969]
191. Joe Dassin - Les Champs-Élysées [1969]
192. The Shangri-Las - Leader of the Pack [1965]
193. Queston Mark & The Mysterians - 96 Tears [1966]
194. Los Bravos - Black is Black [1966]
195. Junior Walker & The All-Stars - (I'm A) Roadrunner [1965]
196. The Hollies - Bus Stop [1966]
197. The Beach Boys - Girl Don't Tell Me [1965]
198. Cream - I'm So Glad [1966]
199. Smokey Robinson & The Miracles - Going to a Go-Go [1965]
200. The Paragons - Happy Go Lucky Girl [1967]

[Spotify: This is the 60s?]

This Is Pop? hyllar: Tommy Engstrand

Att säga att den här plattformen fungerar som en ventil för mina mest nördiga sidor känns egentligen allt för anspråksfullt, men jag kommer inte på något bättre uttryck som beskriver den lättuggade verksamheten här i bloggen. Verkligheten kan vara kan vara karg och hård på det viset att alla sociala inrättningar faktiskt inte uppskattar diskussioner som rör festliga Geto Boys-omslag och åttiotalsindie i den utsträckning jag kanske önskar.

På samma sätt tror jag att samtalsämnet Tommy Engstrand har ganska bräckliga förutsättningar att överleva runt ett bord befolkat av vanliga människor med normala uppsättningar intressen. Men nu råkar det vara så att jag ser Tommy och hans program Engstrand 45 minuter som nära på det perfekta avkopplingsprogrammet. Vi är säkert inte så många som gör det, men av den anledningen är en hyllning av Tommy på ålderns höst desto mer på sin plats.

För er som av någon anledning råkar ha missat programmet kan jag sammanfatta det med att Tommy bjuder in kända, oftast äldre sportpersonligheter för samtal om det som varit och det som nu är. Inte sällan är det människor som Tommy själv känner, vilket i sin tur gör samtalen avspända och ofta kryddade med gemensamma minnen från den tid som flytt. Det är i många avseenden väldigt gubbigt, och även om Tommy med vissa frågor och funderingar avslöjar att han inte längre är någon ungdom är detta en stor del av programmets charm. Det är en befriande kontrast till Jihdes återkommande försök att rotera Bourdieu i hans grav. Med Tommy i programledarstolen tillåts gästerna att komma till tals och utveckla sina svar utan att känna frustande blickar från någon studioman som vill släppa in EMD och deras nästkommande hit före reklampausen.

Jag är lite för ung för att minnas Tommy som programledare för gamla lördagsunderhållningar som Razzel och Zick Zack, men jag vet att han under de senaste åren har fört en tynande tillvaro som kommentator på Viasat för vissa av kanalens mindre livematcher. Detta av en ganska självklar anledning: precis som många andra ur Hylands pojkar-generationen gör han sig nuförtiden inte särskilt bra i kommentatorsrollen. Men i motsats till den numera patetiska gringubben Arne Hegerfors kommer Tommy till sin rätt i det nedtonade samtalsprogrammet. Att TV8 förstår det och inser att det faktiskt finns folk som är intresserade av att höra när en gammal stöt som Lars-Gunnar Björklund river av några saltade och härligt gaggiga historier hedrar dem.

Det finns bra gubbrock och så finns det bra gubbteve. Tommy Clarence Engstrand är vår John Fogerty i SVT Sport-kavaj och är därför väl förtjänt av en spontan This Is Pop?-hyllning. Grattis, T!

För tjugofem jävla år sen

För tjugofem år sedan lämnar inte bara Grönland EG, det hålls också Live Aid-konserter, ett brödgäng som ÖIS vinner fotbollsallsvenskan och ett dynggäng som Södertälje lyckas på något märkligt sätt tyvärr bryta AIK:s pågående dominans i hockeyn. Tage Erlander går och trillar av pinn och några månader senare kilar hans namne Danielsson också vidare runt hörnet. Orson Welles plockar även han ned skylten, och för den väderintresserade går det på Wikipedia att läsa om hur en värmebölja bryter ut i vårt land den 16 maj samma år.

Men precis som alla andra år tillkommer det också några människor. Min blygsamhet tillåter mig egentligen inte att gå all Björn Ranelid on you här, men det bör väl nämnas att en av de nya världsmedborgarna är jag själv. Som en produkt av Danderyds sjukhus hjälpsamhet och Matteus församlings produktivitet sällar jag mig till den stora 14 juli-klubben (Bergman! Frankrike! Victoria! Irak! Woody Guthrie! Matthew Fox! Hej övriga!).

Det har nu gått mer än ett kvarts jävla sekel sedan den dagen och mitt bidrag till en bättre värld kan hittills klassas som väldigt medelmåttligt. En slick eventkille som Anton Abele har, trots sina återkommande problem med en trasig DNA-sträng, hittills åstadkommit en himla massa mer driftiga grejer än jag. Inte heller har jag hängt med raggare, varit på fest på grekiska föreningen och hetat Putte som barn. Men jag har i någon mån levt livet.

När Lill-Babs av 1964 års snitt sjöng "dom ska få se vem dom roat sej med" i schlagerörhänget "Leva Livet" antar jag att hon drevs av att bevisa något för den Janne och den Yvonne hon nämner i låten. Men något sådant hämndbegär bor inte här på This Is Pop?. Tja, möjligen existerar det ett visst narcissistiskt drag i att visa upp sina spellistor för allmänheten, men det känns mer oförargligt än att gå till raffigt angrepp Lill-Babs-style. Här skriver jag ibland om musik, och ibland när jag känner för det gör jag också ett litet djupdyk ner i iTunes-arkivet. Där Kent Finell buggar åt höger smyger vi åt vänster - och så kommer ett litet blandband ut som biprodukt av den girningen. Bortsett från att jag aldrig kommer att få skriva ingresser så är det faktiskt inte svårare än så.

Den här gången fokuserar vi alltså på mitt födelseår. Av förklarliga skäl minns jag inte särskilt mycket från året, men det var säkert ett urhärligt år. Många av mina närmaste vänner föds ju. Och musiken är faktiskt bättre än jag först trodde. Världshistoriens kanske bästa band, The Clash, ger visserligen ut en närmast katastrofal skiva, men på Cut the Crap gömmer det sig en väldigt fin bit i "This is England". De gör också en väldigt avskalad spelning på Hammersmith Station i London. Två av vår tids bästa band, Primal Scream och Dinosaur Jr., tar sina första stapplande steg och New Order ger ut Low-Life och stäms av den charmige suputen Jeffrey Bernard för att ha snott titeln från hans veckokolumn i Spectator. Waterboys spelar in den stämningsfulla klassikern "Whole of the Moon" och Robert Smith och gänget står för två av sina absolut finaste stunder i "A Night Like This" och den oemotståndliga "Inbetween Days". The Smiths går mot världsherravälde i indievärlden, världens bäste Lloyd Cole gör ingen besviken med "Easy Pieces" och ingen kan stå still när Style Council och Katrina & The Waves river av sina pärlor.

I övrigt verkar det här med kullar och backar vara på modet. Inte mindre än tre låtar innehåller ordet "hill", och bra är väl det, men det som förenar dem är också att det är tre på sina sätt mycket fina låtar. Ja, hörrni, det gäller ju förstås alla låtar på de båda skivorna. Annars är världens tightaste Heartbreakers med på ett hörn, The Dead Milkmen dyker upp och skojar till det i "Bitchin' Camaro" (ehh... what's the court?) och Felt bjuder på en av mina favoritstunder från hela decenniet i "Primitive Painters".

Eftersom responsen på de senaste blandskivorna varit rentav usel så bemödar jag mig inte med att fixa en nedladdningsfil, men en del av låtarna har faktiskt klåparna på Spotify lyckats få med i arkivet. Det blir inte samma fest som hos mig, men hey, det är så vi från åttiotalets grundbult jobbar.

[1985 #1]

1. Adam Ant - Vive Le Rock
2. The db's - Amplifier
3. Dinosaur Jr. - Repulsion
4. Hüsker Dü - Girl Who Lives On Heaven Hill
5. Kate Bush - Running Up That Hill (A Deal With God)
6. The Clash - This Is England
7. Killing Joke - Love Like Blood
8. The Cure - A Night Like This
9. Lloyd Cole and the Commotions - Cut Me Down
10. Cocteau Twins - Aikea-Guinea
11. Felt - Primitive Painters
12. Simple Minds - Don't You (Forget About Me)
13. Madonna - Into the Groove
14. Strawberry Switchblade - Ecstasy (Apple Of My Eye)
15. Echo & The Bunnymen - Bring on the Dancing Horses
16. Tom Waits - Downtown Train
17. The Replacements - Bastards of Young
18. The Fall - Cruisers Creek
19. Beat Happening - Bad Seeds
20. James - Hymn From A Village
21. The Smiths - That Joke Isn't Funny Anymore
22. The Triffids - Beautiful Waste

[#2]

1. New Order - Love Vigilantes
2. The Cure - Inbetween Days
3. The Jesus & Mary Chain - The Hardest Walk
4. Primal Scream - All Fall Down
5. The Loft - Up the Hill and Down the Slope
6. The Farmer's Boys - Phew Wow!
7. The Style Council - Walls Come Tumbling Down!
8. The Monochrome Set - Jacob's Ladder
9. Katrina and the Waves - Walking on Sunshine
10. APB - Chain Reaction
11. Tom Petty & The Heartbreakers - Don't Come Around Here No More
12. Lone Justice - Ways To Be Wicked
13. Prefab Sprout - Appetite
14. The Clash - Police On My Back [Live, Hammersmith Station]
15. The Pogues - I'm a Man You Don't Meet Every Day
16. The Mekons - Last Dance
17. Fine Young Cannibals - Johnny Come Home
18. Talking Heads - Road to Nowhere
19. The Dead Milkmen - Bitchin' Camaro
20. Camper Van Beethoven - Take the Skinheads Bowling
21. Public Image Ltd. - Rise
22. The Waterboys - The Whole of the Moon

[Spotifylänk]

Saknas något eller är ett årtal fel är du som alltid välkommen att påtala detta i kommentarsfältet.

Sommar med Andres

Andres Lokkos sommarprat. Vad säger man?

Förväntningarna var högt ställda. Kanske skulle han dela med sig av några gamla Killing-anekdoter. En berättelse eller två om Pop-tiden, hans musikuppväxt och några ord om hans journalistiska bana var några av de saker jag hoppades få höra. Och en dos England och några mindre förutsägbara låtar kunde man väl åtminstone räkna med.

Slutresultatet? Jag vet inte riktigt vad det blev. Det kändes inledningsvis som att han gjorde det ganska enkelt för sig. Pratet om hans utsatthet som utlandssvensk och de komplikationer som följer med det var bitvis underhållande, men dränktes tyvärr lite av att det pågick så länge. Musiken var okej men för den som har läst hans blivande frus blogg var det inga jätteöverraskningar i låtvalen. Men så någonstans mitt i bröts chillwaven av med Gorillaz "On Melancholy Hill", och efter det tyckte jag att han fick ny kraft. Pratpartierna blev längre och lite mer intressanta. Utan att rucka på de små lustigheterna fick samtalet mer tyngd. Bert Karlsson fick sig en känga och på ett snyggt sätt vävdes vardagsbetraktelser in i mer politiska resonemang.

När så programmet var slut kände jag mig ganska nöjd. Det var på något sätt skönt att inte få höra exakt det jag förväntade mig, historier från en inte allt för gammal musik- och humorfarbror som blickar tillbaka på sina glada dagar. Det var inget historiskt sommarprat, men någonstans påmindes jag ändå om att jag är ganska glad att en sådan som Andres Lokko finns till och bereds utrymme mellan Lotta på Liseberg och Christer Björkmans mångåriga maskopi med den lede fi.

Tjuvlyssnat i Götet

Den lokala Konsumbutiken här i Göteborg har alla möjligheter att utvecklas till en god tjuvlyssnarkälla.

För någon vecka sedan när jag stod och letade efter mitt favoritsnabbkaffe kom en medelålders dam fram och ställde sig bredvid mig. Efter några teaterharklingar och överdrivet kisande på burkarna vände hon sig slutligen till mig och frågade om jag kunde hjälpa henne hitta "expresson". Tydligt X.

Idag när jag stod i kassakön dök ett tjejgäng i äldre tonåren upp bakom mig. Eftersom jag alltid har varit en väldigt inkännande och mjuk och snäll kille och med hjärtat utanpå kroppen och allt det där, kunde jag snabbt känna hur hela luften dallrade av mysig tjejkväll för gänget bakom mig. Kanske skulle det kokas en och annan kopp te, och kanske skulle det tittas på glammiga kändisbilder och göras ett och annat personlighetstest från någon av tidningarna. För tidningar hade de allt köpt på sig. Någon i gänget hade tydligen vågat sig på att köpa Elle, för helt plötsligt hörde jag hur någon i ligan kommenterade tidningens plats i korgen med orden "jag vet inte vad det är, men jag läser aldrig ut Elle". Med distinkt betoning på det sista e:t, "Ell-e". Tydligt E.

Och folk kallar detta för framsidan.

Några tankar om M.I.A.

Jag ser att Mayas nya album möts av ganska hård kritik på sina håll. Det gläder mig. Visserligen kan det ju tyckas vara ganska småaktigt av mig att glädjas åt några halvtaskiga expertutlåtanden, men i fallet M.I.A. är den första magkänslan att det känns befriande att läsa omdömen som inte enbart är positiva.

Ända sedan debuten 2005 med skivan Arular har hon burits fram av nästan all kreddmedia. Varenda steg Maya har tagit, vare sig det är musikmässigt eller politiskt, har varit i rätt riktning. Hon har rest runt jorden och utforskat "världsmusiken". Hon har varit Bush- och USA-kritisk. Hon har använt sig av rätt musikvideoregissörer och i allmänhet varit precis så provocerande konstnärlig som ängsliga tyckare alltid har älskat att ställa sig bakom.

Jag säger inte att jag alltid befinner mig på andra änden av hennes musikaliska och politiska ställningstaganden. I grunden är hennes engagemang av godo, och vissa av hennes låtar är helt okej. Det är istället känslan av att hennes åtaganden i en del fall känns utstuderat kreddpopulistiska som irriterar mig. Ibland avslöjas sådana avsikter - i fallet Bono framställs samma "brinnande" engagemang ofta på ett väldigt förlöjligande sätt - men då Maya anses så rätt, så oantastlig och hipsterperfekt har hon åtnjutit ett fripass från kritiskt granskande och blivit en symbol för den aktive världsmedborgaren, den som på behörigt avstånd högljutt deklarerar sitt missnöje över mänskliga orättvisor i världen men som är beredd att kliva över lik för att få lägenhetskontraktet bredvid det oljeborrande direktörsparet och sellout-författaren.

Men alla är vi i någon mån hycklare och posörer. Inom popmusiken ses det ju ibland som något bra eller tilldragande, och att M.I.A. fick sig sin leva-som-man-lär-skopa i den omtalade New York Times-artikeln (ja, jag har läst hela det enormt långa reportaget) är kanske en naturlig utveckling på hennes karriär. Att sedan huvudpersonen själv inte är helt bekväm med förloppet bevisas om inte annat av att hon efter det mindre skönmålande reportaget läckte ut artikelförfattarens telefonnummer på Twitter. Ett tilltag värdigt en sleazerockare med storhetsvansinne och inte den person som av vissa pekas ut som den nyskapande musikens okrönta drottning.

För egen del får M.I.A. gärna fortsätta göra musik och komma med sina obekväma sanningar, men jag ser gärna att hon, likt andra offentliga personer, också utsätts för mindre insmickrande journalistik om täckning finns för det. Är "kontroversiell" en del av det dagliga morgonintaget känns det naivt att tro att medhårsartiklarna kommer fortsätta för evigt. All musik sätts i ett sammanhang och M.I.A. bör inte vara undantagen det.

Den relativt månghövdade skaran M.I.A.-svärmare, ovana vid den negativa kritiken, tycks dock leva i den villfarelsen när de dyker upp från sina e-hålor och ställer sig bredvid Johan Palm-fanatikerna i ledet längst fram för nyansfattigdom. Det är till stor del dessa personer som gör att jag välkomnar ifrågasättandet av M.I.A. som den ofelbara hipsterartisten. Jag står för att det är en väldigt barnslig reaktion, att glädjas åt negativa recensioner på grund av artistens fans, men det kan inte hjälpas.

Vem vet, i en nära framtid kanske jag raderar ut minnena av skrålande till "Paper Planes" och ställer mig bredvid Simon Reynolds och dansar armkrok till tonerna av dennes påstående om M.I.A. som "bullshit artist of the decade".

(Och så fick vi helt plötsligt ett inlägg med taggarna "M.I.A., Bono, Johan Palm och Simon Reynolds". Kanske är det första gången det har hänt. Hade jag varit i Ralf Edströms kläder skulle jag kanske också ha ropat ut "det är världsrekord".)

#16

World Sick.

This Is Pop? [#16]

1. Broken Social Scene - World Sick [2010]
2. Wolf Parade - Oh You, Old Thing [2010]
3. Future Islands - Vireo's Eye [2010]
4. The Jesus and Mary Chain - Sometimes Always (ft. Hope Sandoval) [1994]
5. The Fascinations - Girls Are Out To Get You [1967]
6. Voxtrot - The Start Of Something [2005]
7. Tame Impala - Expectations [2010]
8. Spiritualized - Electricity [1997]
9. Sleigh Bells - Rill Rill [2010]
10. HEALTH - In Heat [Javelin Remix] [2010]
11. Buzzcocks - Why Can't I Touch It? [1979]
12. The Charlatans - Tellin' Stories [1997]
13. Sarofeen & Smoke - It's Love [1971]
14. Frankie & The Classicals - What Shall I Do [1967]
15. The Man From Delmonte - Sun Serious [1987]
16. Woods - Suffering Season [2010]
17. Trentemøller - ... Even Though You're With Another Girl [2010]
18. Sun Kil Moon - Last Tide [2003]
19. Guillemots - Made Up Lovesong #43 [2006]
20. Los Campesinos! - The Sea Is A Good Place To Think Of The Future [2010]

Cheer Up!

Hej igen, bloggen!

Nu är det knappt någon som läser dig. Det är sommar och din skötare sätter inte dig i första rummet. Men tyck för den sakens skull inte synd om dig själv - många av dina bekanta lider av precis samma omilda behandling den här tiden på året. Du ser, det är en av nackdelarna med att vara en blogg.

Men nu har jag snyggat till dig lite. Gjort dig sommarfin och samtidigt lättat på mitt dåliga samvete som ensam vårdnadshavare. Jag har lagt upp ett par hyperlänkar till all din favoritmusik, som du nu enkelt kan nå med ett enkelt knapptryck på din högra överkropp (eller blir det vänster sett från ditt håll?).

Jag har storslagna planer för dig. Tillsammans ska vi göra en rejäl resa tillbaka i tiden. Jag vill inte avslöja för mycket, men jag kan säga så mycket som att projektet redan har rört upp känslor.

Till nästa gång,

Filip, Er Belägrade Sommarskoleelev

Finlandia Go Home

Jag ser på teven att det är fest i min gamla hemstad. Allsången är igång igen, och om det får man ju faktiskt tycka vad man vill. Anders Lundin gör i vilket fall sitt bästa för att få igång stämningen hos folkhemsrebeller som Marcus Birro och Christer Ulfbåge. Men det är ändå något med Lundins rörelsemönster som irriterar. Det känns konstlat. Skillnaden mot hans föregångare är uppenbart till hans nackdel; där Berghagen och hans svajande kropp var naturligt ledig i knän och överkropp är Lundin den överårige Westlife-medlemmen, och där Berghagen skrattade hjärtligt med hela kroppen åt roliga stopp-stopp-stopp-män med överraskande tokigheter plockar Lundin fram sitt Slutspelsjag när Gunilla Nilars så kräver nöje för hela familjen.

Men ikväll är Lundin och hans brister som allsångsledare förlåtna.

Ett gäng som kallar sig MozART Group parkerar sig på några stolar och från publiken hörs några skandera "Mozart, Mozart". Jag har aldrig sett eller ens hört talas om dessa medelålders finska spelmän, men det står snabbt klart för mig att det är ena riktiga fånar. Hur någon kan tillåta dessa skojare att roffa åt sig mer än fem minuters teve-underhållning är en stor jävla gåta. Hela numret äcklar mig. Det är så töntigt och illa arrangerat och fyllt med musikaliska våldtäkter att det enda som kan fungera som riktig jämförelse är en talangjakt för fjärdeklassare, med skillnaden att de senare åtminstone står för en viss ungdomlig charm. MJ-numret är så utstuderat publikfriande och rakt av vedervärdigt att jag känner bolognesen halvvägs.

Som Christer Abrahamsson hade uttryckt det på ren svenska: "go home".