Mitt bidrag till kvällen

Nordstan makes me wanna smoke crack. Eftersom Göteborg endast har ett centralt beläget systembolag med lördagsöppet till 15, var jag tvungen att genomlida diverse osmakligheter i gallerian som gud glömde. Men jag klarade det. Jag fick mina öl och lyckades sedan kryssa mig förbi Jesus Lever-freaks och en oerhört irriterande och fånig MJ-kopia (har det någonsin funnits någon MJ-kopia som har gjort honom rättvisa?). Om Jesus nu lever så kan jag i alla fall garantera att den gode Michael ständigt befinner sig i rotation i sin grav. På vagnen hem satt jag sedan bredvid en mycket raffig man i 45-årsåldern som ansåg sig ha rätt att pumpa ut motbjudande musik till övriga resenärer. Hans mindre ljudisolerade lurar bjöd den här gången på Pinks gamla dänga So What. Kombinationen raffig, medelålders man och Pink var en upplevelse, det kan jag lova.

Jag tog mig hem. Jag började pilla med en liten spellista till kvällen. Ikväll har vi nämligen premiär för ett alldeles nystartat musikkollektiv. Vart detta sedan leder oss vet vi inte, men bra musik är som bekant alltid bra musik, och kan det kombineras med lite öl och lite samkväm är det ju trevligt. Mitt bidrag till kvällen är följande!

Lou Reed - Sword of Damocles #Externally
Frankie Miller - I Can't Change It
Jim Ford - Love on My Brain
The Impressions - My Deceiving Heart
Martha Reeves and the Vandellas - I'm Ready for Love
Chairmen of the Board - Give Me Just a Little More Time
The Four Tops - Loving You is Sweeter than Ever
Frankie Valli & The Four Seasons - The Night
Ariel Pink's Haunted Graffiti - Bright Lit Blue Skies
George Harrison - Awaiting on You All
Deerhunter - Coronado
John Lennon - Gimme Some Truth
Smith Westerns - All Die Young
Flamin' Groovies - Yesterday's Numbers
The Fresh & Onlys - Waterfall
The Go-Betweens - I'm Alright
Magic Bullets - Lying Around
The Crookes - Backstreet Lovers
The Jam - I Got By In Time
Reigning Sound - Reptile Style
Bruce Springsteen - I'm Going Down
Trevor White - Crazy Kids
The Smiths - Cemetry Gates
Dolly Mixture - My Rainbow Valley

Sådärja. Låter det inte lite lockande? Eventuella bloggläsare som smyger omkring i Götet är välkomna. Jag bor på första våningen. Kanske blir det en Spotify-lista eller något annat av hela härligheten vid ett senare tillfälle.

Vi säger så.

So this is real life

Arcade Fire gick ju och vann en grammy för bästa album. Jag kunde knappt bry mig mindre om vilka som vinner och inte vinner, men det är så klart kul att ett grymt album uppmärksammas och tar hem ett så åtråvärt pris. Vissa personer verkar dock inte ta så lätt på det hela. På underhållande tumblr-sajten Who Is Arcade Fire??!!? har någon av alla dessa vardagshjältar samlat reaktioner från Twitter, Facebook och annat. För den som är i behov av några lätta garv rekommenderas ett besök. Folk är verkligen jätteupprörda. Och folk som är jätteupprörda över världsliga ting är i regel väldigt, väldigt underhållande (lyssna: lätt kolerisk norrlandstant ringer till Sveriges Radio och är minst sagt purken över radions sändningssvårigheter). Titta bara här.

Och här.

Det är uppenbart att Molly Money är en människa som gärna hemfaller åt ett kraftfullt språkbruk. Hon jobbar mycket med versaler och starka skiljetecken. Hon är delvis ursäktad detta beteende, då hon ju är i upplösningstillstånd över att ett frickin' kanadensiskt nonsensband "stal" showen från de två favvoartisterna. Twittra lös ilskan inom dig, det gör dig gott.

Molly Money ska dock ha viss upprättelse. Den avslutande meningen fick mig nämligen att återvända till en gammal favorit. I fantastiska Definitive Gaze med Magazine går en textrad "So this is real life/You're telling me", och jag tycker att den på något sätt känns lämplig som avslutning på det här inlägget.

Dinosaur Jr.

Idag är en Dinosaur Jr.-dag. Bug från 1988 är avklarad, och nu går jag in på 2009 års Farm. Det kanske är historielöst att hävda att den senare är deras bästa, men jag tycker nog det. Den är ju helt galet bra. Och få band har återförenats på ett så värdigt sätt som Dinosaur Jr. Beyond, utgiven två år innan Farm, är också det en alldeles lysande skiva.

När Plans kickar igång blir det goose bumps för hela slanten. Top 50 från hela 00-talet.

Samma mamma

Kan någon förklara detta? Måndagens detektivarbete i de virtuella skivbackarna ger mig nämligen följande mysterium.

Här har vi alltså omslaget till The Impressions The Young Mods' Forgotten Story från 1973. Tre salta snubbar i tuffa kläder, javisst. Men fäst nu istället blicken längst ned till höger. The Soulparanos? Påminner det inte lite om...


... just det, loggan till världshistoriens bästa TV-serie?

Rulla kameran!

När jag som åttaåring spelade fotboll i mitt kvarterslag hemma i Stockholm stod inte alltid det allvarsamma i centrum. Vissa träningar, särskilt inomhus och - om vi var så lyckligt lottade - på gräs, hände det att vi mellan övningarna tränade på att filma, att simulera skada. Vi hade ju sett storstjärnornas svandyk och ville inte vara sämre. Vissa av oss blev väl rätt hyggliga, men jag kan inte minnas att vi tack vare våra inövade konster fick några fördelar av domarna i Sankt Erikscupen.

Någon som definitivt borde gå i skola när det kommer till att simulera skada är Duisburgs gamle tränare Norbert Maier. Den 6 december 2005 står Norbert sin vana trogen vid sidlinjen för att coacha sitt mannschaft till en trepoängare. I motståndarlaget Köln spelar den rumänskättade tysken Albert Streit, bland många känd som en trubbelmakare av rang. Vad som händer när dessa två möts kan ni se i videon nedan.



Först och främst: Vielen dank för slow motion-uppfinningen. Du kan lysa upp den allra mörkaste februaridag.

Situationen slutar sedan med att Streit, som ju trots allt inser att han enligt konstens alla regler också gör bäst i att falla till marken, får skåda det röda kortet. Norbert Maier klarar sig förvånande nog från påföljd. I den matchen. Efter slutsignalen, när rätt klara tevebilder finns att tillgå, framkommer det för de wurstgödda förbundspamparna att även Maier bär ett ansvar för att två fullvuxna män ligger och kråmar sig i närmast obeskrivliga smärtor på innerplanen. Resultatet av Maiers försök att mygla sig till fördelar från sidlinjen? Han blir av med jobbet och stängs av från all fotboll i tre månader. Med lite distans till saken: var det värt det, Norbert?

I slutändan kan dock Norbert och alla andra förenas kring åsikten om att dessa båda män i vilket fall gör sitt allra bästa för att stå upp för det rena spelet och försvara machoidealen som råder inom fotbollen.

Lil Cheezy

Lil Wayne vet vad det handlar om. Här ser vi honom iklädd min favorit bland de sportiga gåbortkostymerna - the cheesehead (fr. översatt "osthuvudet")! Gör man det aktiva valet att lägga självrespekten åt sidan finns det få spexiga grejer som trumfar osthuvudet. Det är alltid lika kul. Finns det något mer att önska av Weezys Super Bowl-outfit så är det de överdimensionerade brillorna och de jättelika klapphänderna. Men man kan inte alltid få allt här i världen.

Ända sedan PA Gullö (i hängslen) underhöll 90-talets söndagsmorgnar har mitt lag varit 49ers, men jag har förstått att det går mindre bra för dem. Packers känns sympatiska och därför gläds jag med dem. Brett Favre!

Apropå allt och inget klockan 18.42: Pulp klara för Way Out West! Nu finns inga giltiga ursäkter för att det inte ska bli ett fjärde besök till Slottsskogen. Lägg till detta att Ariel Pink, Fleet Foxes och Robyn också är bokade och frågan blir självklart "Way Out West, have you been working out?".

High Highs - Flowers Bloom

Det är inte varje dag jag ägnar ett inlägg åt att tipsa om nyutkommen musik. Sånt kan man ju läsa om nästan överallt. Senaste gången jag kan minnas att det hände är Pepper Rabbits bedårande Older Brother, och det tycks som att den gick hem rätt väl.

Nu vänder vi blickarna mot High Highs och deras Flowers Bloom, en minst lika stämningsfull låt som den ovan nämnda. I likhet med Pepper Rabbit vet jag ingenting om bandet, men det är drömsk folk-pop som påminner om Morning Benders och som hintar om att man har lyssnat en del på Elliott Smith circa XO i sina yngre dagar. En fullängdare från bandet är att vänta senare under året.



Mp3: High Highs - Flowers Bloom

Om man, liksom jag själv, också gillar Wild Nothing kommer här en cover på fantastiska Live in Dreams:



Mp3: High Highs - Live in Dreams [Wild Nothing Cover]

Cover Me Up: Britta Persson & Augustifamiljen - Little Lies

Snor den här från min e-buddy Joakim. Britta Persson och Augustifamiljen gör en förbaskat skön version av Fleetwood Macs gamla dänga Little Lies i På Spåret. Dessutom dansar hon med till låten nästan lika dåligt/nonchalant som man själv hade gjort. Håll även ögonen på Adam Alsing (mannen som tog Crazy Frog till Sverige och som undertecknad har haft äran att spela fotboll mot i en park i Amsterdam!), som med klassisk tokblick är på väg att gå ner i spagat av ren glädje därinne i dressinen.

Men jag förstår Adam. Jag har lyssnat på den fyra gånger på raken nu. Kan. Inte. Sluta.

#28

Spöktimmen är passerad. Jag har börjat en ny utbildning och har grejer att göra där. I helgen ska jag både flytta och göra andra, mindre trevliga saker. Och så är jag bakis. Men hey, trots att jag inte har varit så busy sedan den där Dacke dog har jag filat ihop en mixtape att njuta av så här i slutet på veckan och i helgen.

Det känns mindre klädsamt att säga det, men herregud vad bra musik jag har fått med den här gången. Det vore rent av kriminellt av mig att lägga upp en blandning av den här digniteten åt törstande music-lovers. Men hey (igen!), ibland tar den där living on the edge-sidan av mig över verksamheten och låter magkänslan tala. Jag vet, det låter helknasigt men så är det.

Om Mix Megapol ursäktar: Nedanför har ni alltså en av de bästa blandningarna av gammalt och nytt. Från den senare kategorin kan vi räkna in Fleet Foxes nya singel inför den så framemotsedda debutuppföljaren. Fergus & Geronimo är ett gäng från Texas som spelar British Invasion-rock i nyare tappning och Smith Westerns har jag redan tokhyllat här i bloggen. Kurt Vile går även han och lurar på ett nytt album, och att döma av förstasingeln blir det bra. The Vaccines släppte förra året en strålande dubbelsingel, där Blow It Up i mitt tycke är snäppet vassare än Wreckin' Bar. Det ska bli spännande att se vad de har att bjuda på under det här året - de har i vilket fall redan hunnit bli superhyllade hemma i England. Fantastiska Four Tops och David Ruffin kommer in och bjuder på otroligt hänförande soul, samtidigt som
Compulsive Gamblers och på tok för underskattade Reigning Sound lirar garagerocksskjortan av oss. Utöver allt detta har vi sjukt bra låtar från Flamin' Groovies och The Jesus and Mary Chain, odödlig sextiotalsrock och gammal hederlig tjejindie. Gästspelar gör även tungviktare som The Beatles, Elvis och Ramones. Och så annat smått och gott, förstås.

Ja, ni förstår säkert själva att ni efter den här redogörelsen nu inte kan göra annat än att hälsa på hos Mr Megaupload. Det bästa av allt? Alla som kan tänkas ha nöje av närmare 77 minuters örongodis är inbjudna till festen!

>> This Is Pop? [#28] <<

1. The Tremeloes - Here Comes My Baby [1967]
2. Compulsive Gamblers - Stop & Think It Over [2000]
3. The Vaccines - Blow It Up [2010]
4. The Jesus And Mary Chain - Between Planets [1989]
5. Kurt Vile - Jesus Fever [2011]
6. Fergus & Geronimo - Baby Don't You Cry [2011]
7. Zeus - Kindergarten [2010]
8. Reigning Sound - Reptile Style [2002]
9. David Ruffin - Anything That You Ask For [1971]
10. The Four Tops - I Got A Feeling [1966]
11. Real Estate - Saturday Morning [2009]
12. Fleet Foxes - Helplessness Blues [2011]
13. The Morning Benders - Dreams [Fleetwood Mac cover] [2010]
14. Hunx And His Punx - Lovers Lane [2011]
15. The Bobby Fuller Four - Let Her Dance [1965]
16. Flamin' Groovies - Yesterday's Numbers [1971]
17. The Beatles - Came Through The Bathroom [1969]
18. Smith Westerns - End Of The Night [2011]
19. Joanie Sommers - Johnny Get Angry [1962]
20. Elvis Presley - (Marie's The Name) His Latest Flame [1961]
21. John Lennon - Oh Yoko [Pocketknife's Numero Uno Remix] [2008]
22. Ramones - I Want You Around [1979]
23. The Shivvers - Teen Line [1980]
24. Dolly Mixture - Baby It's You [1980]

This Is Pop? tycker till om en bok: Rapport från en skurhink (Maja Ekelöf, 1970)

Hemma i Maja Ekelöfs kök är vi alla människor. Oavsett hur klok hjärna eller vassa armbågar du har står vi lika inför den frånskilda fembarnsmamman från Karlskoga. Här premieras medmänsklighet före en stor plånbok.

När Maja Ekelöf skriver Rapport från en skurhink är världen i förändring. Borta i Vietnam strider Lyndon B Johnsons amerikanska trupper för att motverka kommunismens spridning. I New York pågår rasuppror och i Israel rasar striderna mellan palestinier och israeler. Hemma i Sverige byter vi till högertrafik samtidigt som vi försöker automatisera och effektivisera arbetsmarknaden. Medan allt detta pågår sitter Maja Ekelöf i sitt fallfärdiga hus i Värmland och gör sitt yttersta för att kunna betala hyror och restskatter utan att göra avkall på det dagliga matintaget.

Som städerska förväntas Maja endast sitta tyst och sköta sitt. Istället börjar hon i dagboksform teckna ned sina tankar om livet som lågavlönad i 60-talets Sverige. Ur detta kommer en skildring som är både intressant och engagerande. Maja slits mellan att vara tacksam för det hon har (ett hus, fem välvårdade barn, ett arbete, om än lågavlönat) samtidigt som hon genom hela boken ger uttryck för en vilja till förändring inom den rådande maktstrukturen. Orättvisor sker överallt, men sällan skildras de så begåvat och rättframt från en som i någon mening även är utsatt för det.

Hennes klasstillhörighet och kön hindrar henne däremot inte från att ständigt vilja lära sig saker. Kvällskurser i skrivning varvas med tunga verk från några av vår tids största ideologer. Men samtidigt vacklar hon. Flera partier i boken handlar om hur hon inte räcker till, varken kroppsligt, ekonomiskt och bildningsmässigt. Dessa uttryck för oro skänker dessbättre en mänsklig aura kring upplevelsen av boken. Maja vill verkligen vara med och påverka en omfördelning av främst den ekonomiska makten i samhället, men samtidigt inser hon sin begränsning som frånskild städerska.

Att läsa boken idag, mer än fyrtio år efter första utgåvan, känns förvånansvärt angeläget. Mycket av den orättvisa och den byråkratiska snårskog som möter utsatta känns till stora delar tyvärr igen även i dagens samhälle. Nedtecknat med en enkel penna från en vanlig människa med ett ovanligt stort hjärta, avslutas en av bokens sista delar med en förhoppning som år 2011 känns lika giltig som något annat:

Kanske människorna kan prata med varandra i framtiden.

Viktigt meddelande

Ett viktigt meddelande till allmänheten: Ikväll klockan 21 visar Kanal5 en av världens bästa filmer.

Uppdaterat klockan 00.43: Humorkvällen förklaras härmed fullbordad. Sexan visar det roligaste Spin City-avsnittet som gjorts. Jag talar självklart om det när Mayor Randall Winston använder sig av ett par (fusk)skor där svaret på alla frågor som någonsin ställts är nedklottrade.

Ibland är jag en mycket enkel man.

Slut på meddelande.

Feelies och God Knows It's True

Åh, vad jag hoppas att Wire står för ett bra album senare i år. Och åh, vad jag hoppas att The Feelies gör samma sak när det nu utannonseras att dessa "jangle rock OG's" kommer ut med nyskrivet material för första gången på tjugo år. Crazy Rhythms har inte bara ett av mina favoritomslag (apropå det - kolla upp den fina passningen The Blue Album), utan är också ett av 80-talets coolaste album och en naturlig fortsättning på det arbete som storheter som TVU och Television skapade åren före. Om man - i likhet med mig - råkar tycka om malande ljudbilder är skivan mycket lätt att tycka om. Detsamma kan sägas om bandet i allmänhet, som för mig är omgärdat av en nördigt cool aura.

I samband med skivsläppet ger man sig också ut på vägarna. Några datum i Sverige eller ens Europa är nog inget att hoppas på, utan i skrivande stund verkar man få ta med sig sin bästa poppsörlook och bege sig till Brooklyn eller Philly för att uppleva det hela live. Den svenska retrohipsterns känsla av lycka och unikhet i det.

Och apropå live, spana gärna in klippet nedan. I serien "YouTuba med Teenage Fanclub" ser vi Fannies - med grungehår och bästa skotittarblick! - göra God Knows It's True på Reading-festivalen 1992 och gud vad man hade velat vara där. Nu var jag sju år vid händelsen och hade nog blivit mer uppspelt av att se Euro 92-maskoten Bernie the Rabbit, men ändå. Älskar de härligt tama popnickarna som kan skådas på vissa av publikbilderna. Men också det gungande havet från den månghövdade publiken som sätts igång när låten kickar in. Och avslutningen? Sicken urladdning!

Smith Westerns - Dye It Blond

Jag har ju redan tipsat om dem, men när jag för första gången på riktigt länge stöter på en ny skiva där varenda låt är helgjuten kan jag inte tycka annat än att det är värt ännu en liten puff. Av samma anledning gläder det mig också att se att indie-maktfaktorn Pitchfork är helt rätt ute när man ger albumet betyget 8.4 och sorterar den under "Best new music". Så bra är den. Det nuvarande favoritspåret är End of the Night, men alla som uppskattar en god mix av T. Rex och 60-talsnuggets och en röst som emellanåt för tankarna till en ung Bobby Gillespie är någonstans in for a treat.

Efter att ha läst dessa rader förstår ni självklart att ni nu gör bäst i att släppa allt ni kan tänkas syssla med och på valfritt sätt lyssna in er. Okej. Bra så. Återsamling och feedback om, säg, en vecka!

This Is Pop? tipsar: Penguins - Capitals - Road to NHL Winter Classic

Det är rätt sällan jag skriver om sport här i bloggen, men efter att ha sett HBO:s fyra delar långa serie om NHL-lagen Washington Capitals och Pittsburgh Penguins och deras uppladdning inför den numera årliga NHL Winter Classic känner jag att det är dags för en tillfällig ändring på den punkten.

Under en månad lever alltså HBO och alla deras kameramän med lagen och vi får följa med in i omklädningsrummen, spelarhemmen och ut på isen. Jag vågar säga att det är en tämligen unik inblick i hur livet som hyllat hockeyproffs ser ut. Allt från speakerrösten till de dramatiska vinklingarna är väldigt amerikanskt, men detta utan att det blir löjligt pampigt och tillrättalagt. Som gammal hockeybildsbytare och NHL-frälst tycker jag mest att det bara är fånigt häftigt att ta del av hur Alexander Ovechkin packar ner sitt PlayStation i en särskild väska till bortamatcherna. Och att Sidney Crosby varje matchdag tar sig en rostad smörgås med sylt och jordnötssmör vid exakt samma klockslag. Eller hur det kan se ut när Capitals-tränaren Bruce Boudreau tar med sig sönerna till en galleria för att köpa julklappar till frun men mest går runt och är gubbskojig och ligger på om att få gå och köpa glass. Just Boudreau är kanske något förvånande den klarast lysande stjärnan i serien. Den Lilla Fridolf-liknande figuren ser vid en första anblick inte ut att vara mycket för världen, men ju längre serien lider växer hans små egenheter mer och mer. Mannen innehar förmodligen också världsrekordet i att peta in ett "fuck" i ungefär varannan mening.

Låt er inte luras av den halvfåniga trailern nedan. Hela produktionen är som sagt jävligt välgjord och du behöver nödvändigtvis inte vara hockeynörd för att uppskatta det. Bild- och ljudupptagningarna från rinken är maffiga, men den stora behållningen består i det unika tillträdet och personporträtten som skapas utifrån detta.

Zooey's Record Collection

På den finfina musiktorrentsajten what.cd har någon vardagshjälte satt ihop ett litet kollage med skivor som skådisen och She & Him-halvan Zooey Deschanel har talat sig varm om på sin twitter. Om detta tilltag kan man nog tycka lite olika. Typ att det skulle vara en aning creepy eller mindre livsavgörande. Själv blev jag, vid 25 års ålder, mest påmind om vilken kanonkändiscrush Zooey är.

För den som uppskattar kombinationen Zooey, musik och listor följer därför skivorna som hittills ingår i kollaget:

Various Artists - A Christmas Gift for You From Phil Spector
The Beach Boys - The Beach Boys' Christmas Album
Bing Crosby & The Andrews Sisters - A Merry Christmas with Bing Crosby and The Andrews Sisters
Nat King Cole - The Christmas Song
Vince Guaraldi Trio - A Charlie Brown Christmas
Colin Blunstone - One Year
Teenage Fanclub - Songs from Northern Britain
Aretha Franklin - Aretha Now
Big Star - #1 Record
The Beach Boys - Friends
Dusty Springfield - Dusty In Memphis
John Cale - Paris 1919
The Rutles - s/t
Gene Clark - Roadmaster
Paul McCartney - Ram
Harry Nilsson - A Little Touch of Schmilsson in the Night
Marshall Crenshaw - Field Day
Various Artists - A Motown Christmas
Teenage Fanclub - Shadows
Superchunk - Majesty Shredding
Syd Barrett - Opel
Judee Sill - s/t
The Louvin' Brothers - Christmas with The Louvin' Brothers
Yoko Ono - Feeling the Space
Aretha Franklin - Soul '69
The Impressions - This Is My Country
The Zombies - Odyssey and Oracle
Pearly Gate Music - s/t
Blur - Parklife
Elvis Costello & The Attractions - Imperial Bedroom
Jonny - s/t
Stevie Wonder - Songs in the Key of Life
Dillard & Clark - The Fantastic Expedtion of Dillard & Clark
Skeeter Davis - End of the World

Sådärja. Där har ni dagens viktigaste lista. Nu är det bara att börja bocka av.

Jag själv säger precis som den förståndshandikappade kille som varje dag var inne i butiken jag en gång jobbade i och som varje gång någon av motsatt kön befann sig inom greppbart avstånd från honom med hög röst ropade ut "vilken kvinna!".