60-talets 200 bästa låtar (#29-20)

#29: Dionne Warwick - Walk on By [1964]

I skarven mellan Elvis och Beatles smakar en mindre tugga av den mer sofistikerade Dionne Warwick rätt gott. Skickligt skriven och producerad bossa nova-soul av det här snittet förblir tidlös. Passa gärna på att lyssna på The Stranglers härliga version av låten här.

#28: William Bell - I Forgot to Be You Lover [1968]

Soulballaden framför alla andra? Utan att sitta med alla utmanare på handen vågar jag nog säga att det förhåller sig på det viset. Du måste helt enkelt vara döv eller utrustad med ett lika magert känsloliv som valfri Bond-skurk om Bells gripande uppriktighet inte når fram till dig. Perfektion från första tonen.

#27: The Zombies - Care of Cell 44 [1967]

Odyssey & Oracle är till bredden fylld med melodier att dö för. Öppningsspåret, som kretsar kring en längtan efter den kärlek som sitter inspärrad bakom fängelsets portar, är inget undantag. Med värmande harmonier, studsande bas och en perfekt mix av melodi och melankoli tillhör Care of Cell 44 ett av de där mästerliga och onåbara pophopkoken. Sätter stämningen och drar på ett perfekt sätt upp riktlinjerna för vad som mycket väl kan vara det finaste och mest älskvärda som någonsin har lämnat Abbey Road och sedan fångats upp på plast.

#26: Otis Redding - (Sittin' On) The Dock of the Bay [1968]

Det är mycket "fantastiskt", "världens bästa" och andra högljudda utnämningar på den här listan. Jag står självklart för allt, men vissa gånger kan det möjligen slängas ut lite hafsigt och lättvindigt. Vad jag med någorlunda säkerhet kan slå fast när det kommer till Otis Redding är att han är rakt igenom fantastisk. Med sin råa, hesa och innerliga stämma skänkte han liv till mängder med odödliga soulklassiker. Det är sorgligt och en smula läskigt att veta att han bara tre dagar efter att ha spelat in låten mötte döden i en flygolycka, 26 år ung. Det räcker gott med att lyssna på delar av det material som gavs ut efter hans död för att förstå att hans tidiga bortgång är en av musikhistoriens största förluster. Kanske kan det tyckas vara en aning fantasilöst att framhålla hans mest kända inspelning, men å andra sidan går det inte att bortse från att låten är det bästa exemplet och den främsta påminnelsen om att sångare av Otis känsliga kaliber inte görs längre.

#25: Neil Young & Crazy Horse - Down by the River [1969]

Skriver man två av 60-talets bästa rockmastodonter medan man ligger nedbäddad med 39 graders feber är man av ett visst virke. Min latent liggande aversion mot utdragna jam-låtar är som bortblåst när jag lyssnar på Neil. Vid rätt tillfälle och i rätt stämning kan han få syssla med sitt klanderfria gitarrplinkande ända tills jag kommer underfund med det här med evigheten och oändligheten och allt däremellan. Helt feberfri och alldeles oförblommerat vågar jag påstå att Down by the River är en klart solid rockuppvisning

#24: Love - A House is Not a Motel [1967]

En sak jag inte kände till om Forever Changes är den lysande historien bakom namnet på skivan. Arthur Lee, denne gigant bland giganter, snappade upp och annekterade den från en vän-till-en-vän som på ett mycket kyligt sätt hade gjort slut med sin flickvän. I vad vi får gissa är en rätt uppeldad scen ska flickvännen ha brustit ut i ett "You said you would love me forever!". Vännen till vännen ska då besvarat detta med ett korthugget "Well, forever changes". Mr. Cool. Men det stilfulla uppbrottet är trots allt inte lika säkert och behärskat som raderna "The news today will be the movies for tomorrow/And the water's turned to blood… And if it's mixed with mud/You'll see it turn to gray", vilka självklart kvalar in bland popkulturens mer skickligt framförda Vietnam-kritik.

#23: The Righteous Brothers - Unchained Melody [1966]

Jag kapitulerar inför den där rösten. Så. Jävla. Mäktig. När stegringen och trummorna kommer in vid 1:56 gör jag mig redo för att klyvas i atomer och gå upp i det stora svarta alltet som omger oss. Den enskilt starkaste sångprestationen av en vit man?

#22: David Bowie - Space Oddity [1969]

Bowies första riktigt stora hit ligger... tja, hyfsat rätt i tiden.

#21: Ben E. King - Stand by Me [1961]

I samband med Stand By Me måste man bara nämna filmen med samma namn. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den, men jag vet att jag gillar den lika mycket varje gång. För att hålla det kort: Fantastisk låt, fantastisk film. Eller uttryckt så att alla This Is Pop?:s utrikiska läsare förstår: A match made in heaven.

#20: The Velvet Underground - Pale Blue Eyes [1969]

Redan efter bara några sekunder förstår man att det vi har att göra med är något stort och vackert av sällan hört slag. Öppningsraden passar så perfekt i all sin geniala enkelhet. Världens estetiskt mest fulländade band lindar in alla tankar i bomull och låter sedan det vackra och spröda fortsätta låten ut. Med ett sådant mönstergillt framförande kan det bara bli stora A i allt.


[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

Ett stycke This Is Pop?-kanon

“We made the cover of Smash Hits.
We got it at the expense of Spandau Ballet and they pulled their feature.
They were outraged because the
spotty, noisy Mary Chain got the cover.
And as far as I’m concerned that was the peak of our career.”

#34

Men vid min själ, det blev faktiskt rätt bra den här gången också.

>> This Is Pop? [#34] <<

1. Voxtrot - Introduction [2007]
2. The Bear Quartet - Put Me Back Together [2003]
3. Robert Pollard - Supernatural Car Lover [2006]
4. Phil Seymour - Baby It's You [1980]
5. Joe Jackson - Baby Stick Around [1979]
6. Lyres - She Pays The Rent [1984]
7. The Lambrettas - Go Steady [1979]
8. Compulsive Gamblers - The Way I Feel About You [2000]
9. Mary Weiss - Nobody Knows (But I Do) [2007]
10. Seabear - Teenage Kicks [2007]
11. Saint Etienne - She's The One [1991]
12. The Four Tops - I'm In A Different World [1968]
13. The Rascals - People Got To Be Free [1968]
14. The Radiants - Hold On [1968]
15. The Merry-Go-Round - Listen, Listen [1968]
16. The July Four - Mr. Miff [1966]
17. Buffalo Springfield - Sit Down, I Think I Love You [1966]
18. Badfinger - I'll Be The One [1971]
19. Jonny - Circling The Sun [2011]
20. Belle And Sebastian - Seeing Other People [1996]
21. Teenage Fanclub - I Need Direction [2000]
22. The Grass Roots - Heaven Knows [1969]
23. The Mamas & The Papas - Twelve Thirty [1968]
24. Ron Elliott - All Time Green [1969]
25. Michael Konstan - Long Before [1973]

Sakernas tillstånd

Sak jag stör mig på: Den "svala" snubben i Falcon-reklamen som ses vinka av sin fru i en taxi med den tillhörande kommentaren om att han "behöver lite space och så" för att anordna sin Falcon-sponsrade grabbkväll i trädgården (kan förvisso även sorteras under "sak som är rolig").

Sak jag stör mig på II: Alla nyfrälsta, äckliga, hipsterängsliga och retweetrunkande töntar som var femte minut twittrade ut sin glädje över att vara en del av Prince väckelsemöte på Way Out West. Vi har aldrig riktigt kommit överens, jag och Prince, men hädanefter kan vår svacka definitivt beskrivas som avgrundsdjup. Att sätta sig på tvären för sakens skull är för det mesta bara väldigt jönsigt, men i det här fallet har jag tyvärr inget annat val.

Sak jag gottar mig i: Min bitterhet över att ha missat Pulp.

Sak som är rolig: Anton Abele.

Sak som är rolig II: Att Anton Abele har en egen talkshow.

Sak som är rolig III: Att Anton Abele har en egen talkshow som heter Kostymfritt.

Sak jag gillar extra mycket idag: Guided By Voices - Game of Pricks. Kanske världens bästa låt under två minuter framförd av en av världens coolaste personer, Robert Pollard.




Sak jag ska göra denna regniga kväll: Titta på Harold and Maude.

#33

I used to think she was quite intelligent, in my stupidity.
The reason I did was because she knew quite a lot about
the theater and plays and literature and all that stuff.
If somebody knows quite a lot about those things, it takes
you quite a while to find out whether they're really stupid or not.

H. Caulfield

Istället för ord: Musik!

>> [This Is Pop? #33] <<

1. The Smashing Pumpkins - Mayonaise [1993]
2. The Durutti Column - Beginning [1979]
3. Real Estate - It's Real [2011]
4. Tame Impala - I Don't Really Mind [2010]
5. Devo - Big Mess [1982]
6. M83 - Midnight City [2011]
7. The Flaming Lips - Race For The Prize [Remix] [1999]
8. Yo La Tengo - Avalon Or Someone Very Similar [2009]
9. The Prids - Love Zero [2003]
10. The Cure - A Letter To Elise [1992]
11. Girls - Vomit [2011]

12. The New Pornographers - Streets Of Fire [2005]
13. Wilco - I Might [2011]
14. Brett Dennen - Sydney (I'll Come Running) [2011]
15. The Hitmen - Didn't Tell The Man [1979]
16. Ramones - California Sun [1976]
17. The Kids - Do You Wanna Know [1979]
18. Siouxsie & The Banshees - Into The Light [1981]
19. The Go-Betweens - Draining The Pool For You [1984]
20. The Pastels - Something's Going On [1983]
21. Stars - Window Bird [2007]
22. The Manhattan Love Suicides - Skulls [2006]
23. Titus Andronicus - Richard II [2010]
24. Dum Dum Girls - Coming Down [2011]

Älskade omslag: Wire - Pink Flag [1977]

Inte bara ett grymt album rent musikmässigt, utan också begåvat med ett av mina absoluta favoritomslag. Titta, så sparsmakat och elegant det är! Kanske inte så konstigt om man betänker att bandet faktiskt bildades medan två av originalmedlemmarna gick på samma konstskola. How arty farty.

Jag har försökt leta efter t-shirts med samma tryck, men än så länge har det arbetet varit helt resultatlöst. Den som tar fram något med det här motivet (och allra helst utan Wire-markeringen i vänster överkant) har åtminstone en garanterad köpare i mig.

Tja, det var nog allt för den här gången, ja.

Eller.

Äh, Anders Wendin, här under namnet Pengabrorsan, får faktiskt äran att bli veckans bonus. Det Blir Ingen Dans bygger på Wires magnifika, fantastiska och alldeles, alldeles underbara Mannequin från just Pink Flag. Den når självklart inte ens upp till anklarna på originalet, men det är ändå en klart solid presentation som Ludvika-sonen och tomatsoppehandlaren står för.

Nähä, där får man för att man ska försöka skoja till det lite med en cover. Den fanns tydligen inte på YouTube. Men här finns den på Spotify. Och här finns originalet, för den som mot all förmodan inte är bekant med musiktjänstens sökfunktion och därtill har lyckats missa en av 70-talets allra finaste stunder.

Th-Th-That's all folks!

60-talets 200 bästa låtar (#39-30)

#39: The Rascals - Good Lovin' [1966]

Mixen mellan garage och soul blir sällan bättre än så här. The Rascals, som vid den här tiden kallade sig för The Young Rascals, förfinade The Olympics version av låten från klassisk northern soul till något som förmodligen gjorde hela Spencer Davis Group gröna av avund borta på andra sidan pölen. Min far, som var den som introducerade mig för bandet, hävdar att de var The Strokes naturliga föregångare. Den tydliga New York-kopplingen, den ungdomliga fräschören och det italienska arvet har de i alla fall gemensamt.

#38: The Supremes - Love Is Like An Itching In My Heart [1966]

En av väldigt få Holland-Dozier-Holland-skapelser som inte tog Supremes till den översta listplaceringen. Trots det anser jag att det här är det bästa som Diana Ross och gänget spelade in. Motown-trummisen Benny "Papa Zita" Benjamin sätter tempot.

#37: The Beatles - I Am The Walrus [1967]

John har upptäckt syra och vill krångla till det för den lärare på hans gamla skola som låter sina elever analysera Beatles texter. Det är urspårat och flummigt men också Beatles kanske coolaste låt. The Animals Eric Burdon var "The Eggman" - men vem var egentligen "The Walrus"...? Efter viss tvekan petade låten till slut Magical Mystery Tour-kompisen Strawberry Fields Forever från listan.

#36: Sam Cooke - A Change Is Gonna Come [1964]

Mäktig är bara förnamnet. Du kan riktigt höra hur Sam sjunger för en bättre framtid. Tyvärr fick Sam aldrig uppleva ett samhälle befriat från "whites only"-skyltar, då han under mystiska omständigheter gick bort en vecka innan låten släpptes som singel.

#35: MC5 - Kick Out The Jams [1969]

Kraftfullare, piggare och mer vibrerande än all skit som någonsin har uppträtt på Sweden Rock under hårdrocksflagg.

#34: The Who - I Can't Explain [1964]

The Whos bästa låt innehåller nästan allt som jag kräver av en fulländad poplåt.

#33: Neil Young & Crazy Horse - Cowgirl In The Sand [1969]

Avslutningslåten på mästerliga Everybody Knows This Is Nowhere. Inte bästa spår på skivan men med sitt intro och sin feberdrömmande text är det en klassiker av typen "odödlig" och hör därför självklart hemma bland topplaceringarna på en sådan här lista.

#32: The Stooges - I Wanna Be Your Dog [1969]

Nu duggar de välkända låtarna tätt. En tidig högstadiefavorit som aldrig går ur tiden. Rå, skitig och med en aura av arbetarklassromantik krattade den vägen för nästkommande decenniums punkvåg.

#31: Frank Wilson - Do I Love You (Indeed I Do) [1965]

Två och en halv minut pur glädje är vad skivdoktorn ordinerar mot allsköns bekymmer. Alla fjunisar som glider runt på stan med en Northern Soul-väska och undrar vad som egentligen menas har här svaret.

#30: The Byrds - My Back Pages [1967]

The Byrds bästa Dylan-tolkning är också en av tidernas absolut bästa covers. Jag känner bara kärlek till alla som någon gång har haft ett finger med i den här låten. Originalet har onekligen sin charm, men den outsägligt vackra stämsången, de ringande gitarrerna och det något högre tempot lyfter låten till nya, mer ungdomligt upplyftande höjder och kontrasterar mot den mörka texten. Ah, but I was so much older then, I'm younger than that now... Ah, vackrare än så blir det fan inte i den här bloggen.

[Spotify: this is the 60s?]

Jättestor lista: 60-talets 200 bästa låtar [sammanställning]

Clear Eyes. Full Hearts. Can't Lose.

De senaste tio åren har erbjudit en massa godis för törstande teveserieälskare. Jag har hängt på en del av tågen och gillat - ja, i vissa fall till och med älskat - mycket av det som jag har gett en ärlig chans. Det började med Sopranos, som jag från det första SVT-sända avsnittet följde hela vägen in i mål på samma kanal. Serien går inte bara till historien som den bästa jag har sett, utan också som den kanske sista utposten för den gamla tevetittarskolan. De söndagskvällar då serien visades var heliga, men idag skulle jag aldrig få för mig att vänta ett halvår eller mer för att stilla min serieabstinens.

Istället sökte jag mig vidare. Ut på det där stora nätet. Webben, som det brukar heta i SVT-kretsar. Serier som The Wire, Entourage, Lost (första tre säsongerna), Dexter och Rubicon har jag alla antingen gillat väldigt mycket, eller som i The Wire-fallet, bara älskat helt förbehållslöst. Jag har säkert glömt några andra här i uppräkningen men dessa är de jag minns allra starkast.

Nu är det hög tid att lägga ytterligare en serie till den samlingen. För någon månad sedan avslutade jag nämligen mitt sträcktittande av Friday Night Lights. Alla fem säsonger av serien är avklarade och jag kan efter detta bara skicka mina varmaste rekommendationer till personer som i tider av ledighet och serietorka går och lurar på vad de ska se härnäst.

Vid en första anblick tycks serien kretsa kring Dillon Panthers, den lilla Texas-ortens lokala high school-lag i football, och även om det inte är helt osant är det för mig de andra detaljerna som bidrar till att produktionen höjer sig över det mesta i dramagenren. Personporträtten är genomgående oerhört gedigna och lätta att omfamna. Detsamma kan sägas om dialogen, de drabbande personrelationerna och de vardagsbekymmer och händelser som alla leder serien framåt. Väldigt sällan känns det oäkta eller gjort på slentrian. Många av skådisarna - som närmast uteslutande är helt okända för den stora tevepubliken - gör med sina prestationer klart för tittaren att de verkligen är stolta och glada över möjligheten att få vara en del i något så omsorgsfullt producerat som Friday Night Lights absolut är. Detta leder till att jag många gånger kommer på mig själv med att det nog inte finns en enda medverkande i serien som jag inte känner något för - vilket för mig är det yttersta betyget som jag kan tänkas ge till en dramaserie.

Serien bygger på boken Friday Night Lights: A Town, a Team, and a Dream från 1990, vilken innan starten för serien också filmatiserades år 2004 med bland annat Billy Bob Thornton (har han förresten kvar sitt halva smyckeshjärta fyllt med blod från Angelina?, avd. saker jag undrar över) i rollen som "Coach". Tyvärr kan jag inte uttala mig om kvaliteten på vare sig boken eller filmen, men jag vet att jag inte är ensam om att uppskatta serien. Även om man brottades med låga tittarsiffror (främst orsakat av att den sändes samtidigt som vidriga stordrakar i tevemediet) har den hyllats otaliga gånger av både fans och kritiker. Här, här och här finns exempel på intressanta och fina texter för den som redan har sett allt.

Jag skulle kunna ge er mycket av handlingen och alla karaktärer, men risken att jag spoilar och att det här inlägget blir på tok för långt är då överhängande. Nej, lita istället på mitt ord och gör serien den tjänst som de tappra amerikaner med smak för det goda en gång gjorde: slopa Dancing with the Stars och American Idol till förmån för Friday Night Lights.

En dag kommer ni också att mumla "Texas Forever" för er själva.

This Is Pop? presenterar: Gästmix #7 - I Love You (Listen To This)

Nytt grepp här i serien: Jag håller en betydligt lägre profil i presentationerna av blandbanden! Oavsett om jag känner personen eller inte kan jag känna att introduktionerna ofta blir lätt småkrystade. Därför ska jag från och med nu hålla mig kortare. Låta musiken och gästblandaren tala, osv.

Men det vore ju rent av otrevligt att inte säga nånting. Så, nästa gästmix är skickad från Oslo och Joakim, trogen This Is Pop?-kommentator, Liverpool-supporter (ge bara fan i att sno Milosevic och Banguras...) och grafisk designer med oklanderlig musiksmak.

Det stiliga omslaget bör vara skäl nog att tanka hem ett exemplar, men för er som fortfarande inte är övertygade - och här får faktiskt tidigare gästblandare ursäkta - kan jag meddela att denna utgåva är den hittills bästa. Det blir lätt så när den snuddar så vid mina egna smaklökar. Med dessa ärliga ryggdunkar lämnar jag över ordet till Joakim!

>> This Is Pop? [Gästmix #7] <<

Min plan var att göra ett blandband med enbart soul.

Men så läste jag en kommentar om att enformiga blandband var tråkigt.

Jag har ju alltid gillat enformigt, enhetligt och symmetri. Men så ändrade jag mig ändå och slängde med lite andra låtar också. En del pop och rocklåtar med extra mycket själ i (och blås), skulle jag säga. Förhoppningsvis känns blandbandet som en enhet istället för bara 30 random låtar.

Jag och en väninna hade en ganska kortlivad popklubb i Oslo som vi kallade Soda Popinski. Då brukade det delvis låta så här. Northern soul, blandat med brittisk pop/rock från sent 70-tal, tidigt 80, och en del new wave och post-punk. Kanske inte det mest originella konceptet, men det var något som saknades (och tyvärr fortfarande saknas) i Oslos uteliv.

Crossfading på 3 sek i iTunes rekommenderas för finare övergångar.

1. Crumb Brothers — Seat In The Kingdom [1960-1962]

Det produktiva geniet Bradford Cox verkar ha en riktig diger samling vinyl hemma i Atlanta. På Deerhunters blogg så lägger han, precis som Filip, upp trevliga blandband. Ibland är det allt för konstiga grejer för min smak, men väldigt ofta finner man ett par guldkorn.

Ett av dem är den här låten. Crumb Brothers verkar senare blivit mer kända som The Hightower Brothers. Bandet bestod av 6 bröder från Florida. När den här låten kom ut mellan 1960 och 1962 så är Sugar (vokalisten) mellan 10 och 12 år gammal.

2. Jim Croce — A Long Time Ago [1972]

Dog alltför ung i en flygplansolycka, när han närmade sig sitt riktigt stora genombrott i USA. Upptäckte Jim via en skateboardvideo med Rodney Mullen, och låten "Operator". Albumet "You Don't Mess Around With Jim" rekommenderas verkligen. Kudos för mustaschen.

3. Van Morrison — Crazy Love [1970]

Blir en mjukstart på blandbandet. Antingen är det jag som inte gett Astral Weeks tillräckligt med tid eller så är det bara så enkelt att jag tycker uppföljaren, Moondance, är Van The Man's bästa album. Alla låtar utom det jazziga titelspåret (som jag till och med har slängt) är bra.

4. Frankie Valli & The Four Seasons — You're Ready Now [1966]

Magnus Carlson (Weeping Willows) dj:ade i Jönköping när jag var 18-19 år. Det var alltid helt fantastiska kvällar de få gånger han var i staden. Så långt i från alla vidriga discoställen man kunde komma. Massa northern soul blandat med The Clash, Undertones, The Smiths osv. Om det var min far som fick in mig på Four Tops och Phil Spector's girlbands i väldigt ung ålder, så var det definitivt Magnus som förde vidare intresset till northern soul och brittisk musik.

5. Clay Hammond — Dance Little Girl [1966]

Den här låten spelade en dj på John Dee efter Black Lips hade gått av scenen. En enkel och smittande melodi som jag föll för direkt. Var tvungen att gå upp till dj:n och fråga vem det var.

6. Edwyn Collins — A Girl Like You [1994]

Av någon anledning tänker jag att melodin i Dance Little Girl påminde om Edwyn Collins hit från 1994. Vet inte om det bara är jag eller om det faktiskt är likt?

7. Orange Juice — Blue Boy [1980]

14 år tidigare så släppte Orange Juice med Collins på vokal, "Blue Boy", en låt jag håller högt. Jag blev alldeles varm inombords när jag såg ett klipp med Collins & Fannies från 2009 i Glasgow, där de spelade Blue Boy. Starkt att komma tillbaka efter hans svåra stroke (även om han inte verkar kunna spela gitarr längre) Se klipp — http://www.youtube.com/watch?v=YzC4Wk3BsFI

8. Syl Johnson — Same Kind Of Thing [1970]

Samma Black Lips-konsert, och ganska kort efter dj'n hade spelat Clay Hammond så kommer den här låten. Jag var tvungen att gå fram ytterligare en gång. Efter det gick jag hem, laddade ner båda låtarna, beställde en 12" "Is It Because I'm Black?" med Syl för att ha Same Kind Of Thing på vinyl. Till min besvikelse så såg jag att låten inte fanns med på albumet när jag höll det i händerna. Den fanns tydligen bara med på någon specialutgåva som var listad på Allmusic. Det är dock ett bra mycket album.

Kan tilläggas att det inte fanns några apps som Shazam eller SoundHound på den här tiden. Dessutom har jag alltid själv tagit det som en stor komplimang när någon på en klubb kommer fram och frågar vad det är man spelar. Dessutom, mycket trevligare än när folk ber en spela reggae eller Pink Floyd.

9. Chuck Wood — Seven Days Too Long [1966]

Detta är förmodligen min favoritlåt genom tiderna, alla kategorier. Många bra minnen och många blöta nätter på klassiska Metropolis, 2003-2004.

10. Dexys Midnight Runners — I Love You (Listen To This) [1985]

Något som förmodligen Kevin Rowland håller med om eftersom de gjorde en fantastiskt bra cover av den på deras debutalbum "Searching For The Young Soul Rebel". Tråkigt med samma låt två gånger dock. Därför fick det bli denna, som också är titeln på blandbandet, från albumet Don't Stand Me Down.

11. The Nerves — When You Find Out [1976]

Ett korlivat band med tre bra låtskrivare och sångare. Låter väldigt bra i teorin, tyvärr funkar det ju aldrig så bra i praktiken med tre ledare. Ett sorgligt förbisett band, som inte hann spela in mer än en EP med 4 låtar + några strölåtar och ett live-album. Tänker ibland på hur stora de kunde blivit om de hade spelat ihop lite längre. De är kanske mest kända för sin Hanging On The Telephone som Blondie (nästan) gjorde till sin egen på Parallel Lines.

12. Lee Moses — Bad Girl, Pt. 1 [1967]

Lee Moses är ett mysterium. Han hade ingen som helst kommersiell framgång under sin aktiva karriär. Han blev konstigt nog i princip helt förbisedd, och spelade inte in någon musik alls efter 1973.

2007, 10 år efter hans död så var det dock ett skivbolag som insåg storheten i Moses och gav ut Time And Place, som är det bästa från hans karriär. Ett album som i dag är ett riktig samlarobjekt för vinyljunkies.

13. Lee Moses — Bad Girl, Pt. 2 [1967]

Jag älskar hans råa röst och gitarrspelet som liknas vid Hendrix. Han har även gjort en cover på Hey Joe. Det var via en instrumental version av Four Tops "Reach Out, I'll Be There" som jag upptäckte Moses på Oslo Soul Experience.

14. Black Lips — Dirty Hands [2005]

Det är inte svårt att lista ut vilka skivor och artister Black Lips har hemma i skivbacken. Om jag hade haft ett eget band så hade det nog kunnat låta som Black Lips med tanke på de gemensamma referenserna. Älskar den här lo-fi punkiga Spector-esque låten.

15. The Replacements — Alex Chilton [1987]

The Replacements fina powerpop-dänga som är en hyllning till Big Star / Box Tops Alex Chilton. Av många ansedd som powerpopens grundare. Tråkigt nog gick Chilton bort i fjol.

16. The Posies — Solar Sister [1993]

Jag vet att Alex Chilton var Ken Stringfellows (Posies) stora hjälte. Både han och Jon Auer (Posies) var dessutom live-medlemmar i Big Star de senaste åren. Posies var min ingång till powerpopen, som jag snöade in på i slutet av 90-talet / tidigt 00-tal. Nu verkar Ken's huvudfokus vara norska The Disciplines, som jag har jobbat med.

17. Four Tops — Something About You [1965]

Var givetvis tvungen att ha med något med Four Tops. Det fick bli den här.

18. Marvin Gaye — This Love Starved Heart of Mine (It's Killing Me) [1968]

Då blir en övergång till Gaye naturlig. En låt jag upptäckte ganska nyligen.

19. The Servicemen — Are You Angry? [1966]

En låt Ingrid spelade ibland på våra klubbkvällar.

20. Jackie Wilson — (Your Love Keeps Lifting Me) Higher And Higher [1967]

Levi Stubbs kusin. Och världens bästa feelgood-låt?

21. Ebba Grön — Flyktsoda [1982]

Den har låten blev genast mycket bättre efter jag såg ett klipp från Cirkus (1988) med Eldkvarn + Thåström. Blås + Plura på gitarr, i en rolig hatt och tveksamma scenkläder. Thåström ser ut att vara rejält tjackad. Älskar dock hans inlevelse och fraseringen. Studioversionen är okej den med, men långt i från liveklippet — Se klipp — http://www.youtube.com/watch?v=rM2NrZxKOHU

22. Reigning Sound — Stormy Weather [2002]

Var det såhär bra Moneybrother ville låta? Finfin cover! Vet inte om det är en slump att Moneybrother har en låt som heter Stormy Weather på Blood Panic?

23. Rocket From The Crypt — Used [1995]

En låt i samma attitydrock-genré som Reigning Sound. Hela albumet Scream, Dracula, Scream med Rocket From The Crypt är väldigt bra.

24. The Shangri-Las — Give Him A Great Big Kiss [1964]

Det rebelliska girl bandet från Queens, NY. Mitt favorit girl band, trots att det inte är Phil Spector som är producent.

25. Five Discs — Doctor [Okänt, mellan 1954-1957, tror jag]

Originallåten som Atlas Sound gjorde en cover på. Filip har haft med Atlas Sound-versionen på ett tidigare blandband. Okänt datum på när låten kom ut.

26. The Olympics — Same Old Thing [1966]

Ytterligare en Northern Soul hit.

27. Ike & Tina Turner — I Can't Believe What You Say [1964]

Tina Turners bästa låt genom tiderna?

28. The Isley Brothers — This Old Heart Of Mine [1966]

Här tänkte jag ha med The Zombies live-version från BBC. Den är lite snabbare och har mer nerv. Båda låtar är fantastiska och svårt att välja egentligen. Men eftersom Filip har haft med The Zombies-version på ett tidigare blandband så gick jag igen för originalet. Se gärna det här klippet med Zombies från Frankrike. Kudos till de franska tjejerna efter 49 s som har synkad koreografi på dansgolvet — http://www.youtube.com/watch?v=eExAFAxZJxE

29. The Records — Starry Eyes [1978]

Englands svar på Big Star är kanske mest kända för Starry Eyes. Ytterligare en låt som brukade spelas på Soda Popinski.

30. The Jesus & Mary Chain — My Girl [1989]

Extremt sällan jag har med JAMC på ett blandband. Vilket är konstigt med tanke på hur mycket jag tycker om dem. Men de passar sällan in i någon mall eller tema. Nu är det dock befogat med sista platsen med deras Temptations cover. Som någon beskrev låten: It's 1966 and The Temps meet Lou Reed at Warhols Factory in NY.

66666 - The Number of the... Pop?

Som jag har längtat efter den där rubriken.

Det finns milstolpar och det finns milstolpar här i livet. Jag vet inte om det framgår av den något suddiga bilden, men idag passerade alltså undertecknad 66 666 spelade låtar på last.fm. En snabbare huvudräkning säger att det bör innebära någonstans mellan 150 och 200 dagars konstant musiklyssnande (eller i snitt 47 spelade låtar per dag) sedan jag trädde in i den alltid lika kärleksfulla gemenskapen i september 2007.

Hörde jag "ge mig fem!" någonstans i lokalen?

Det kändes på något vis rätt självklart att låten som fick äran att göra det var densamma som namngav den här bloggen. Jag tror inte heller att The Muscles from Brussels, som på den jätteroliga gif-bilden kan ses släcka en ondsint orm med ett välriktat knytnävsslag, misstycker i den frågan.

#32

I någon av Filip och Fredriks alla produktioner stötte de på en snubbe som kallade sig för "Disco-Kjelle". Jag vet inte om någon minns honom. Han bodde ensam ute på landet, hade placerat en industrirulle Tork vid sängen (se bild) och var "trött på svenska tjejer". Det sistnämnda var också anledningen till att han vid tidpunkten för mötet var tillsammans med en tjej som bodde i Afrika. De hade dock aldrig träffat varandra i köttsligt skick. Förhållandet fördes i maklig takt istället framåt via varsin datorskärm. Men så berättade Disco-Kjelle att det snart var slut på långdistansförhållandet. Gifty, som den afrikanska damen kallade sig, skulle senare under året trampa svensk mark för första gången. Jag minns att jag redan då hoppades att Gifty visste vad hon gav sig in i och knöt alla fingrar för att hon inte skulle sluta sina dagar i olika delar i Disco-Kjelles dansväska.

Men låt oss inte uppehålla oss vid det. Gifty och Disco-Kjelle lever säkert lyckliga tillsammans än idag. Mina egna spekulationer kring huruvida han var kapabel att ta Gifty av daga är inte det viktiga. Nej, åter till dansväskan.

Den där väskan var nämligen central i Disco-Kjelles liv, och i förlängningen också själva orsaken till varför ett produktionsteam hade letat sig ut till hans ensliga gård. Disco-Kjelle var, som namnet kanske avslöjar, en hejare på det här med att skaka sina lurviga. Många var de danspalats runt om i landet som hade fått besök av Disco-Kjelle och hans dansväska (som innehöll ombyte, deo och stora mängder Coca-Cola). Under en kväll fick vi följa honom ute på lokal, och från tevesoffan gick det inte att göra annat än imponeras av hans digra dansarsenal. Det var alla möjliga och omöjliga danser. Axlar, huvud, knä och tå - alla var involverade när klackarna närmade sig takhöjd. Det var inte så stingsligt när det gällde i vilken ordning de olika kasten hamnade eller hur hans lemmar betedde sig, det viktiga var att han fick möjlighet att dansa till låtar som uppmuntrade till dans. Allra helst i "upptempo". Vid flera tillfällen fick vi därför bevittna hur Disco-Kjelle letade sig fram till DJ:n under de låtar då BPM:en sjönk under hans smärtgräns. Och den inställningen kan man ju nånstans försöka förstå. Vill man ut och dansa ska man väl för tusan också erbjudas en ärlig möjlighet att göra så. Häftiga (och i mitt fall ofta lätt berusade och ängsligt småironiska) svängomrörelser gör sig bäst i upptempo, där är Disco-Kjelle och jag eniga.

Följande blandning är inte approved by Disco-Kjelle, men den rör sig genomgående på nivåer som den här bloggen klassificerar som, just det, upptempo. Pump It Up, som Elvis Costello skulle ha sagt.

>> This Is Pop? [#32] <<

1. The Horrors - Endless Blue [2011]
2. Big Troubles - Misery [2011]
3. The Pains Of Being Pure At Heart - My Terrible Friend [2011]
4. Ride - Twisterella [1992]
5. Washed Out - Amor Fati [2011]
6. Young Galaxy - We Have Everything [2011]
7. The Rapture - How Deep Is Your Love? [2011]
8. The Psychedelic Furs - We Love You [1979]
9. The Exploding Hearts - Modern Kicks [2003]
10. Jay Reatard - I'm Watching You [2009]
11. The Jesus and Mary Chain - Between Us [1994]
12. The Rolling Stones - 2000 Man [1967]
13. The Rascals - Good Lovin' [1966]
14. Elvis Costello & The Attractions - Man Out Of Time [1982]
15. Magazine - Give Me Everything [Peel Session] [1978]
16. The Charlatans - The Only One I Know [1990]
17. James - Sometimes [1993]
18. The Bats - Had To Be You [1987]
19. The Monochrome Set - Surfing S.W. 12 [1980]
20. The Fall - Life Just Bounces [1990]
21. The Wedding Present - My Favourite Dress [1986]
22. Close Lobsters - Let's Make Some Plans [1988]
23. Airport Girl - The Foolishness That We Create Through Love Is The Closest We Come To Greatness [2011]
24. WU LYF - Concrete Gold [2011]

Tillägg: Har nu, för första gången på flera år, sett om inslaget med Disco-Kjelle på YouTube och fick lite dåligt samvete för den något raljanta tonen i inlägget. Disco-Kjelle verkar vara en mycket god man, om nu någon skulle få för sig att tvivla på det.

Upside Down: The Creation Records Story

Den 5 november 2010, alltså för långt mer än ett halvår sedan, tipsade jag om en välgjord Rough Trade-dokumentär. I juli 2011, alltså för bara några dagar sedan, kunde jag i min Twitter-feed notera att samma dokumentär nu uppmärksammades av den tunge popkulturtyckaren Jan Gradvall. Folk tackade honom för tipset, varpå han i dessa humble brag-tider självklart retweetade berömmet och förvandlade dokumentären till något väldigt aktuellt. Alla glada och nöjda.

Vad lär då detta oss? Jo, önskar du ligga i framkant och vara lite extra häftig är det självklart den här bloggen du ska läsa.

Frågor på det?

Bra, då kan vi gå vidare till nästa tips på temat "Intressanta och välgjorda musikdokumentärer". Den här gången handlar det om ett av vår tids allra häftigaste skivbolag - Creation Records. Som hem åt band som Teenage Fanclub, Oasis, The Jesus and Mary Chain, Primal Scream, Ride, My Bloody Valentine, Slowdive, Felt och The House of Love är det rätt självklart att bolaget, lett av den färgstarke skotten Alan McGee, har en särskild plats i många pophjärtan. Vi talar ju för bövelen om idel ädel This Is Pop?-adel här.

I dokumentären, premiärvisad i oktober 2010 och utgiven på DVD sedan någon månad tillbaka, får vi följa det ovanligt framgångsrika independentbolaget från starten år 1983 och hela den efterföljande resan fram till det definitiva bokslutet, Primal Screams XTRMNTR, utgiven i början på år 2000.

Utöver all fantastisk musik imponerar det breda persongalleriet. Nästan alla av Creations tunga pusselbitar medverkar och bidrar med minnen från en tid då allt var en fest och Alan McGee bjöd sina anställda på ecstasy-luncher. De minnesvärda citaten är många ("you couldn't help but like the Teenage Fanclub - their people skills were fucking phenomenal", McGee om Fannies) men bäst av allt sammanfattas kärleken till varandra och till musiken genom McGees gamle partner in crime från Glasgow, den förre Jesus and Mary Chain-trummisen Bobby Gillespie. Det är i slutet av dokumentären som han på ett märkbart allvarsamt sätt berättar om hur Creation väljer ge ut The Mary Chains Munki-skiva i en tid när inget annat skivbolag vill ha med dem att göra. Till tonerna av deras I Love Rock 'N' Roll bedyrar han sin kärlek till bröderna Reid, skrattar lätt och konstaterar med tydlig vördnad: "Great band... one of the best bands ever".

Huden knottrar sig och jag inser att tio timmar med Creation Records ändå alltid kommer att vara tio väl spenderade timmar.

[spotify: tio timmar Creation]

Soulmusik för själar som inte kan förstå det här med soul

"Soul is when you take a song and make it part of you -
a part that's so true... it's like electricity; we don't
really know what it is, do we?
But it's a force that can light a room..."

Ray Charles, Life Magazine, 1967

Dagens låt: The Rascals - People Got To Be Free [1968]

En grym låt och en fin text från ett på tok för bortglömt band. Det italienskättade NY-bandet har flera riktigt svettiga och hjärtskärande stycken på sin repertoar för den som blir sugen på mer. För allas trevnad bör de inte misstas för det överlag rätt trista och risiga UK-bandet med samma namn som kom fram för några år sedan.

Nej, vet ni vad popvänner, blandningen av Blue eyed-soul och British invasion smakar sällan bättre än så här.

This Is Pop? presenterar: Gästmix #6

Osäkra era vapen! Gästserien rullar vidare och den här gången har turen kommit till min gode kompis Magnus. Jag lärde känna Magnus när vi gick i gymnasiet, men det var först när vi båda pluggade i Lund som vi blev riktigt nära kompisar. De sista åren där nere bodde vi i samma nationshus och umgicks på ett sätt som hade gjort många strävsamma gamla par gröna av avund. Kanske skulle någon säga att vi spenderade vi lite för många timmar på att spela tv-spel, äta onyttig mat, lyssna på musik, kolla på film och dricka öl. Avslappnat och kravlöst och kanske inte alltid till nytta för studierna.

Men nu är Magnus färdigutbildad ekonom och harvar med siffror och saker som jag inte förstår mig på. Mittemellan detta sifferpillande och att åka och hälsa på kompisar i Sydney och Göteborg har han, den forne Östermalms-gangstern som om ett par veckor ska på Dinosaur Jr-spelning med undertecknad, varit snäll och fixat ihop en egen liten gästblandning här till bloggen.

Vad finns det då att säga om Magnus mix? Jo, för det första är det intressant att Led Zeppelin återigen letar sig in på en blandning. Det kan faktiskt vara så att alla hittills presenterade gästmixar innehåller ett Zep-spår. Ramble On fortsätter dock på den inslagna banan med att plocka de allra finaste russinen ur deras kaka. I övrigt är det kul att Magnus slänger in några mer elektroniska spår - en genre som jag nästan aldrig lyssnar på nuförtiden men som gick väldigt varm för några år sedan - och kryddar med hip-hop som denne väldigt vite blogginnehavare definitivt kvalificerar som "dope shit". Det går ju faktiskt inte att säga annat än att Public Enemy-låten är jävligt fet. I rockväg bjuds det på gemensamma favoriter som The National, Blur, The Smiths och Yeah Yeah Yeahs, och där påminns jag återigen om att Y Control verkligen är en sjukt bra låt. Detsamma kan också sägas om Disorder. En av världshistoriens bästa låtar har vi alltid plats för här. The Constantines och Spinnerette har jag tidigare knappt lyssnat på, men att döma av låtarna som är med här så kan det säkert vara värt att kolla upp dem lite närmare. Båda deras bidrag hade gärna fått vara en del av någon av mina egna blandningar (den yttersta kvalitetsstämpeln!). Allt avslutas sedan i ett lugnare tempo med låtar som jag föreställer mig att den soldyrkande gästmixaren gärna lyssnar på när han tar med sig stanniolpappret och kokosoljan och beger sig ut till någon soldränkt park.

Allt som allt - en riktigt bra blandning!

>> This Is Pop? [Gästmix #6] <<

1. Marvin Gaye & Tammi Terrell - You're All I Need To Get By [1968]

Har inte lyssnat så mycket på soul tidigare, det här lär vara en klassiker eftersom den har kvalat in på Motown Chartbusters vol.3. Men den är skön och får därför bli startskottet för den här korta men förhoppningsvis härliga musikresan.

2. Blur - Moroccan Peoples Revolutionary Bowls Club [2003]

Från skivan Think Tank vars cover art skapades av graffitikonstnären Banksy - vars konst även användes till en av Filips blandskivor kallade 101:or.

3. Thin Lizzy - The Rocker [1978]

När jag gick i mellanstadiet och var på min bästa kompis födelsedagskalas fick han en skiva med Thin Lizzy i present. En unge på festen trodde att det var Jimi Hendrix på omslaget - snart trodde alla andra också det. Dessutom tyckte jag och min kompis att skivan var kass. Men idag när jag hör den här låten från Live and Dangerous får jag alltid gåshud - grym energi och spelglädje.

4. The Smiths - A Rush And A Push And The Land Is Ours [1987]

Tycker att Morrissey är grym i den här låten, och melodin är skön.

5. Kid Cudi - 50 Ways To Make A Record [2008]

Jag gillar Kid Cudi, How To Make it in America och den här blandskivan(Plain Pat & Emile Presents A KiD Named CuDi) som låten är tagen från.

6. GZA/Genius - Pass The Bone [1991]

Fan vad bra det är. När hip-hop är som bäst låter den så här. Om du åkte skateboard i slutet på 90-talet har du säkert sett skatefilmen "Fulfill the Dream" - den här låten, tillsammans med en annan på min lista, var en del av soundtracket till den här filmen som alltid gjorde att man vill ta sin bräda och åka.

7. Ghostface Killah - Charlie Brown [DJ Mehdi Remix ft. Mapei] [2008]

Nu blir det 2 låtar i rad där DJ Mehdi har ett finger med i spelet. Det bara blev så. Låten "Tunisia Bambaata (Mercury Remix)" har 2117 lyssningar på youtube, 14 likes och 1 dislike. En användare tycker att låten är: "fucking awesome...feels like a girl ******* my balls". På youtube får alla sina two cents...

8. DJ Mehdi - Tunisia Bambaata [Mercury Remix] [2008]

Här har Magnus valt att inte skriva något... [red anm.].

9. Dan Le Sac Vs Scroobius Pip - Look For The Woman [Fake Blood Remix] [2008]

Fake Blood aka Theo Keating gör en remix av hiphop-duon Dan le Sac och Scrobious Pip från Essex. Det blir väldigt engelsk, småskitig och ravig electro - vilket utan tvekan är nice. En stark utmanare var Audio Bullys - Real Life.

10. Foals - Total Life Forever [2010]

Släppte en riktig plåga till EP för några år sen, men den här skivan gjorde mig positivt överraskad. Många bra spår.

11. Wave Machines - Keep The Lights On [2009]

En skön låt.

12. Led Zeppelin - Ramble On [1969]

Här spelas min Led Zeppelin-favorit.

13. Yeah Yeah Yeahs - Y Control [2003]

Svårt att välja mellan den här och "Maps". Är svag för den här äldre skivan med YYY, som fortsätter att släppa bra musik i mindre punkig och mer pop/electronica form.

14. Joy Division - Disorder [1979]

Ett stycke musikhistoria.

15. The National - Brainy [2007]

Hela den här skivan är riktigt bra och det blir ofta att man lyssnar på hela.

16. The Constantines - Young Lions [2003]

Ett tidigt musikminne från Lund. Hörde den av en kompis till Nisse (gästmixare nr 2) inför en kväll på Mejeriet med ett band jag inte kommer ihåg. Men den här låten fastnade istället. Den har ett mysigt muller.

17. Spinnerette - Distorting A Code [2009]

Kopplar även den här låten till Nisse då det var han som spelade skivan för mig. Tack för det!

18. Public Enemy - Harder Than You Think [2007]

Känns som ett band som tiden sprang ifrån lite. Jag tänker framförallt på Flavour Flav när han svansar efter Bridgitte Nielsen i Celebrity Rehab, men övriga bandmedlemmar har kanske klarat sig betydligt bättre och jag är helt fel ute? Jag gillar hursomhelst den här låten - den är upplyftande.

19. Zero 7 - In The Waiting Line [2001]

Inte riktigt slut men jag drar ner på tempot nu. Luta dig tillbaka och "fäll ut". En downbeat, trip-hop klassiker...

20. Air - Playground Love [2000]

Mer sax än så blir det inte på den här blandmixen. Och det är nog lika bra om jag ska välja låtarna.

21. Cat Stevens - Where Do The Children Play? [1970]

Mycket tvek i huvudet att ta med den här. Men den är ju härlig när trummorna dansar in.

22. Holly Golightly - Walk A Mile [2003]

En singer songwriter döpt efter huvudpersonen i Breakfeast at Tiffany's får avsluta min blandskiva. Tack för mig!